Frihet att tro, frihet till samvete

För  en dryg vecka sedan hölls en lektion i vår församling i Västra Frölunda om religionsfrihet. Vi har religionsfrihet idag, men runt om i världen är det inte så. Inte heller i vårt land kan vi räkna med att bli accepterade för den tro vi har.

Samvetsfrihet hör intimt samman med frihet att tro. Vi måste kunna ha rätten att följa vårt samvete. I vårt grannland Norge får en barnmorska säga nej till att medverka till abort. I Sverige är debatten så hätsk att en debattör applåderades när hon uttryckte en önskan om att abortmotståndare skulle aborteras retroaktivt. Skämtet haltar emellertid. Om man är för abort så borde man också logiskt sett acceptera att själv ha blivit aborterad. Det går tyvärr inte att föra ett resonemang i dessa frågor, eftersom allt handlar om värdegrund. Vem har rätt till liv? Judar, svarta, kvinnor, brottslingar, ofödda?

En av mina förebilder är Jean-Paul Sartre. Han menade att vi är dömda till frihet. Jag fruktar att ett krav på absolut lydnad för auktoriteter i samhället lätt kan leda till samma mekanism som medförde massmord på bland annat judar, romer, homosexuella och personer med funktionsnedsättning. De som utförde dessa dåd skyllde på att de ”lydde order”. I ett byråkratiskt samhälle finns ett led som beslutar och ett annat led som är exekutivt. För mig är det en nödvändighet att människor bejakas att följa sitt samvete för att vi ska undvika tragedier. ”Personligt ansvar” är en av grundpelarna när jag uppfostrar mina barn.

För mig som troende har religionsfriheten haft ett pris. Eftersom arbetsgivare googlar på mitt namn har jag som konsekvens också blivit utsatt för negativa kommentarer om min tro, trots att jag på arbetet aldrig har diskuterat tro eller religion och heller aldrig nämnt vilken tro jag tillhör. En Davidsstjärna som jag bar på mitt ytterplagg föranledde också att jag på arbetet blev utfrågad om min inställning i Israel – Palestina-frågan. Frågor som jag naturligtvis kan besvara, men samtidigt kan jag undra om vilken rätt folk kan ta sig för att jag bär en symbol, men aldrig diskuterar religion.

Ofta kan man som troende råka ut för sina törnar, ibland subtila och ibland till den grad att man inte längre kan arbeta kvar på sitt jobb. Samtidigt vet jag att det överallt bland kristna, både inom mitt samfund och bland andra kristna finns destruktiva krafter där ett starkt motstånd mot muslimer finns. Frågan är hur vi som kristna kan förvänta oss respekt om vi i vår tur inte kan respektera andra människors tro.

Nedan är några bilder jag tog från lektionen i religionsfrihet för ett par söndagar sedan. Vår biskop frågade oss retorisk om hur vi i våra krav på religionsfrihet ställer oss till andra religiösa gruppers krav på uppdelade badtider för kvinnor och män. Frågan är inte alltid så lätt att besvara, men grunden i vår tro handlar om rätten för var och en att  fritt få leva våra liv efter sitt eget samvete.

 

 

 

 

Om gunneltroberg

Dikter, texter, mat, musik och allt annat som gör livet levbart.
Det här inlägget postades i Alla inlägg, Filosofiska tankar, Kvinna/feminism, Samhällsfrågor, Sexualitet. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s