Att välja det rätta…

bra

Det finns många saker som jag gjort i mitt liv som varit mindre bra, en del saker har rent av varit usla beslut, men om det är någonting som jag verkligen har gjort bra i mitt liv så är det mina barn. Jag funderade länge på om jag ens skulle skriva det här blogginlägget, Ett inlägg där jag ”skryter” om mina barn. Samtidigt så handlar egentligen blogginlägget inte om att det är mina barn, utan om att välja det rätta.

I vår kyrka har vi en devis som lyder ”Välj det rätta”, förkortat VDR. För att riktigt inkorporera detta sätt att tänka finns till och med så kallade  VDR-ringar som både barn och vuxna kan bära på sitt finger. Som en del av vår tro så ska vi inte ”bara” tro, utan också kunna manifestera vår tro i handling. Vi ska vara Jesu Kristi efterföljare och hela tiden ha i tankarna ”vad hade Jesus gjort.”

Som mamma har jag försökt efter bästa förmåga att uppfostra mina barn i evangeliet. Det har väl gått sisådär känner jag. Min äldsta dotter, nu fyllda 18 år, har helt lämnat kyrkan och är kritiskt till det mesta. Egentligen är det bara min yngsta dotter som är riktigt intresserad av kyrkan. Mina pojkar uppger att de tror, men samtidigt tycker de att kyrkan är tråkig. Jag har verkligen haft mina låga stunder och undrat vad jag har gjort för fel som inte har fyra barn som är aktiva i kyrkan.

Ibland blir man ändå överraskad och inser att någonting kanske ändå har slunkit in i barnen. Joseph Smith, vår förste profet, hade en mycket pragmatisk inställning till barn och evangeliet. Han ansåg att även om barn var stökiga och verkade ointresserade så var det ändå något som slank in. Förmodligen är det så även med mina barn.

I somras  uppmärksammade jag att min äldste son Love sa att några av hans kompisar i klassen inte gillade judar. Första gången som han sa det så reagerade jag inte nämnvärt, utan sa lite disträ till Love att pojkarnas inställning hade att göra med  konflikten mellan araber och judar i  Mellanöstern. Andra gången som Love sa att hans kompisar i klassen inte gillade judar så vaknade jag plötsligt upp. Alla föräldrar vet att kompisars inflytande över ens barn inte är att förakta. Själv har jag alltid varit noga med att mina barn inte ska bry sig om vilken etnicitet eller religion deras kompisar har. Tyvärr inser jag att även bland barn med utländska rötter finns rasism.

Följden av Loves kommentarer blev att vi hade ett samtal. Samtidigt insåg jag som mamma att jag ansvarar för mina barns uppfostran. Ett besök på en synagoga vore därför inte helt fel. Jag ringde Göteborgs synagoga och fick till svar att synagogan var semesterstängd. Jag blev uppmanad att återkomma i mitten av augusti. När jag ringde igen så framkom att synagogan var stängd för alla utom för aktiva medlemmar i församlingen. Då jag berättade för min kontakt på synagogan om mitt problem med min son Love så fick jag veta att synagogan hade guidningar för skolklasser. Eftersom jag kände att jag personligen inte kunde göra något för att kunna ta Love till en synagoga så mailade jag rektorn på min sons skola. Rektorn svarade på mitt mail och skrev tillbaka att hon skulle kontakta ansvariga lärare på skolan och se till att klassen skulle få gå på studiebesök på synagogan. I skrivande stund har min son, som går in nionde klass, ännu inte fått besöka synagogan och med tanke på vad som sedan hände under hösten i skolan är detta anmärkningsvärt.

För en tid sedan  vandaliserade nyss nämnda killar i skolan. Min yngste son Vide var den som först berättade för läraren vilka som låg bakom vandaliseringen. Love berättade att det gjorde att han kände att han också borde berätta. Flera av Loves klasskompisar kom att berätta vad som hänt, Men Love var den som enligt egen utsago var mest utförlig och dessutom gjorde en kopia av den information som killarna hade skickat sinsemellan på Viber och lämnat över till sin lärare. Den information som hade skickats på Viber var Hitler- och IS-propaganda. Naturligtvis kan man tänka att det är oskyldiga busstreck  av några snart 16-åriga killar, men samtidigt kan vi inte bortse från det faktum att det finns ungdomar i Göteborg som ansluter sig till IS. Love själv uttryckte att det inte skulle förvåna honom det minsta om dessa killar gick med i IS.

lovedavid

Min son Love bär både på ett kors och en Davidsstjärna.

Jag är otroligt stolt över mina söner som valde det rätta genom att berätta för sina lärare om vad som skedde på skolan och även bemödade sig om att kopiera information och överlämna till läraren. Samtidigt är jag naturligtvis orolig för repressalier. I synnerhet min äldste son har mottagit hot från killarna och har blivit trakasserad för det han har gjort. Min förhoppning är att mina barns skola och även andra skolor i vårt land tar antisemitismen på större allvar och aktivt verkar med information och studiebesök. Sedan ett par dagar tillbaka bär  min äldste son på en halskedja med Davidsstjärnan på. Love har berättat för mig att dessa killar öppet ropar ”heil Hitler” i skolan och  jag hoppas att de judar som finns i Loves skola kan känna Loves solidaritet som en motpol till dessa killars slagord.

Om gunneltroberg

Dikter, texter, mat, musik och allt annat som gör livet levbart.
Det här inlägget postades i Alla inlägg, Familjen, Judendom, Livet som mormon, Samhällsfrågor. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s