Ditt liv har en mening

Herrey-567x347

Det finns en sak jag gör allt oftare, som möjligen är kopplad till en större medvetenhet om mitt eget åldrande. Jag tycker om att iaktta äldre människor. Jag ser på deras ansikten och försöker utröna: vilken är din historia? Jag ser in i deras ögon och undrar: vem är du?
Kanske var det en speciell erfarenhet jag hade för ett tag sedan som hjälpte mig inse hur blinda vi är ibland. Jag stod i en blomsterbutik intill en äldre herre som ville köpa ett par rosor. Medan han talar med biträdet brister han i gråt. Hon lägger armen om mannen och frågar vad som tynger honom.
”Jag vill ge dessa blommor till min fru.” Han sväljer och har svårt att få fram orden. ”Men idag var det ett år sedan hon gick bort… jag vill ha era vackraste rosor… för att lägga vid hennes grav.”
Det knöt sig i magen på mig och jag steg närmare för att också lägga min arm runt mannen.
I ett sista sorgeutbrott säger han: ”Jag vet inte hur jag ska kunna leva utan henne!”
I ett kort ögonblick, med en främmande person, blir mannen inte så främmande längre. Jag känner hans ensamhet. Jag lider i hans sorg. Jag ser honom.

Varje dag passerar de obemärkt förbi oss, personer som nått livets höst. De bär på en rik flora av kunskap och erfarenheter. Inom sig bär de på minnen, både glädjerika men ofta väldigt väldigt sorgbetyngda. Tar vi oss tid att lägga märke till det?
Det senaste året har mitt intresse för släktforskning vuxit. Jag fascineras av mina förfäders liv, de som levt innan mig. I Gamla testamentets allra sista vers står det att i framtiden ska ”fädernas hjärtan [vändas] till barnen och barnens hjärtan till deras fäder”. Är det möjligen det som håller på att hända nu? Släktforskning, människans sökan efter sina rötter, har aldrig varit så populärt.
Jag undrar varför det är så? Kan det vara för att vi ser oss själva i våra förfäder? Att när vi förstår vem de är så förstår vi mer om oss själva och varför vi är formade till dem vi är?
Men det finns något mer. När jag tänker på mina förfäder ställer jag ofta samma frågor som i mötet med äldre människor. Vilket arv lämnar de bakom sig? Vad levde de för? När ridån har gått ner och de lagt sig till sin vila, är det någon som kommer ihåg dem?

Jag läste vår familjehistoria i morse, om min farmor Elsa och mormor Ester. Med tårar i ögonen läste jag om deras äktenskap, båda med alkoholiserade män som behandlade sina hustrur allt annat än väl. Jag såg på gamla foton när de var unga. Helt plötsligt blev allt levande och jag såg dem för vem de var, tacksam för deras mod och uthållighet. Jag är här idag för att de aldrig gav upp. Deras liv hade en mening. Jag ser det. Jag hoppas bara att de själva såg det också.
Är det inte detta allt handlar om: att våra liv har en mening. Om jag får blotta mig, det är just detta som skrämmer mig mest, att när jag har skrivit sista kapitlet i livets bok, att det då ska glömmas bort i dunkelhet, att det jag gjort inte har gjort en skillnad för någon annan. Det är ingen vacker tanke, jag vet, men känner vi så borde vi nog vara tacksamma trots allt. För det hjälper oss inse att andra känner likadant. Och då har vi lättare för att se dem.


Gästkrönikör: Louis Herrey

Ditt liv har en mening

Det här inlägget postades i Alla inlägg, Filosofiska tankar, Tänkvärda ord och berättelser, Uppmuntran och tröst. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s