Att växa upp som mormon i andra världskrigets Norge under ockupationen.

17 mai 612x340

Våra nationalistiska grannar. Är det de svårigheter som norrmän har fått gå igenom som har gjort att de  närmast håller sin nationaldag som helig?

I det ämbete som jag har i kyrkan just nu får jag bl.a. intervjua medlemmar i församlingen om deras liv och tro. Dessa intervjuer publiceras sedan på vår församlings slutna facebooksida.

En av dessa intervjuer var så intressant att jag frågade om jag även fick lägga ut den på bloggen. Det fick jag göra om jag lovade att avidentifiera denna medlem. Själv känner jag att berättelsen i sig är så viktig och berättar en historia som vi hoppas aldrig kommer att upprepas.

En av våra äldsta medlemmar i vår församling är broder R. L. Han har tillhört vår församling i Västra Frölunda i många år, men kommer ursprungligen från Oslo. Det var R´s mormor som först blev medlem i kyrkan. R. växte upp med mamma Edle som föddes 1897 och pappa Johan som var född 1895. R. föddes den 8 december 1925 och fick sin välsignelse januari 1926. Som åttaåring döptes han. Han växte upp som medlem i Jesu Kristi kyrka av Sista Dagars Heliga och tillhörde Oslo gren.

När R. var 20 år hade han fått uppleva andra världskrigets verkningar i fem år. Kriget tog slut den 7 maj 1945. Fram till dess hade norrmännen levt, som R. uttrycker det, ”som fångar” i sitt eget land. Det fanns ingen mat för tyskarna tog allt som fanns. R. och andra norrmäns huvudföda var sill stekt i tran. Det fanns matkuponger att köpa lite bröd för. Det fanns aldrig någon tillgång till potatis eller mjölkprodukter. Mamma Edla köpte också svartbröd på svarta börsen. Det som räddade livet på R. och många andra norrmän var dock ”svenske soppan”. Svenska Kyrkan  hade tillåtelse att komma in i Norge under kriget och bistå med soppkök på några platser runt om i Oslo. Huvudcentret låg i Svenska kyrkans byggnad i Oslo. R. och andra norrmän gick dit med plåtburkar som påminde om burkar man har fiskbullar i och hämtade en ranson av köttsoppa eller Gyllenhammars havremust. R. berättar att Röda Korset och mormonkyrkan inte fick komma in i Norge för att hjälpa.

Svälten i Norge hade sitt pris och R. led av anemi. 1943 blev R. inkallad till arbetstjänst för att jobba för Tyskarna. När han skulle skriva in sig blev tyskarnas kommentar ”dig kan vi inte bruka för du är för liten och mager.”

Det var en stark sammanhållning mellan medlemmarna i Oslo gren. Speciellt stark blev sammanhållningen under ockupationen. Det kom tyska soldater till kyrkan som uppgav att de var medlemmar i kyrkan. Ingen visste om de verkligen var medlemmar eller om de i själva verket var spioner. Eftersom tyskarna förflyttades så ofta kom inte de tyska medlemmarna mer än en eller ett par gånger till kyrkan. Under kriget kom det 3-4 tyska medlemmar åt gången till kyrkan. Gränspresidenten ställde kravet på de tyska medlemmarna att ”kommer ni in i kyrkan får ni inte ha vapen med.” De tyska soldaterna lämnade också ifrån sig sina vapen när de gick in i kapellet. I kyrkan kunde de norska medlemmarna prata med tyskarna, men bara i kapellet. När de kom utanför kapellet gick det inte längre för då skulle de norska medlemmarna ses som förrädare. De meniga soldaterna hade det svårt, menar R. De hade norrmännen emot sig och även de egna poliserna. Dessa hade stora brickor på sig med ”polis” på. Vid en ungdomskväll blev ungdomarna i kyrkan fotograferade. R. berättar att en tysk medlem närvarade då. Vid fotograferingen tog tysken av sig sin kavaj. Förmodligen var det för att han inte ville visa att han var tysk soldat, gissar R.

Det var den 9 april 1940 som tyskarna invaderade Norge. R. minns hur flyglarmet gick mitt i natten. Det var också samma morgon som tyskarnas största slagskepp Blücher sänktes av Norrmännen. Tyskarna bosatte sig i skolorna, vilket gjorde att barn och ungdomar fick hitta andra lokaler för undervisning. Under dessa år fanns ingen kontinuerlig skolundervisning. Man använde en biograf som skollokal. Där samsades fem klasser i olika årskullar. ”Året 1943 blev alla lärarna och rektorn för Oslo Universitet arresterade och skickades som fångar i godsvagnar till slavläger i Tyskland. Där fick de vara till krigets slut maj 1945. ”

I Oslo skedde en stor genomströmning av tyska soldater, i vissa perioder fanns det fler tyskar än norrmän i Oslo. Tyskarna införde ofta undantagstillstånd. Man fick då inte gå ut mellan 18.00 på kvällen och 06.00 på morgonen. Oftast var elen avstängd. Alla norrmän var dessutom tvungna att dra för samtliga fönster i sina hem så att ingen ljusstrimma kom ut. En granne till R. hade glömt att täcka för ett fönster. Då kom en tysk soldat och sköt mot fönstret. ”Soldaten sköt genom fönstret flera gånger tills han traff lampan så det blev mörkt.”

Varje vecka kom det dödsdomar mot norrmän. R. berättar om två unga pojkar som det stod om i tidningarna. De hette Wickström och Hansteen och var ca 20 år. Wickströms bror gick i samma klass som R. Det fanns inga reella anklagelser mot dem som fick en dödsdom, utan urvalet var slumpmässigt. En broder i kyrkan som var i 20-årsåldern blev dömd till döden. Ingen visste varför. Pojken var 4-5 år äldre än R. och hette Valfjord i efternamn.

”En av mina klasskamrater Lars Mejer var jude. Hans föräldrar hade en liten tygaffär på hörnet, i samma våning hade de sin bostad. En natt var det razzia mot judar. När vi kom ut på morgenen stod det med stora bokstäver JUDE över alla fönstren. Sedan såg vi dem aldrig mera. De kom troligen till gaskamrarna i Tyskland.”

Om man vistades på en spårvagn eller en buss i Oslo så krävde tyskarna att norrmännen skulle sätta sig på sätet bredvid en tysk istället för att stå. Stod man hellre än att sitta bredvid tysken så uppfattades det som en protesthandling och man blev arresterad. Var man ute var man tvungen att bära på sig sitt pass. Det fanns identitetshandlingar även för minderåriga. När som helst kunde man bli arresterad på gatan, inkallad och visiterad in på bara kroppen. R. berättar att det fanns kvinnliga tyska soldater och tror att det var dessa som kroppsvisiterade norska kvinnor. Det verkar som om tyskarna lät norska kvinnor vara sexuellt fredade. Istället hade de en bordell för tyskar i Oslo där de använde professionella franska prostituerade.

”Man visste aldrig om man skulle leva eller dö. Att det fanns nazister, med andra ord förrädare, det kunne man aldrig riktigt förstå, men omedvetet aktade man sin tunga. Så man sa inte ett ord för mycket, det kunne kosta en livet. De norska nazisterna fruktades nästan mera än tyskarna, de förstod allt, ville de så kunne de ange oss till tyskarna på falska grunder, som i sin tur kunne avgjøre ditt livs framtid.

En morgen kl. 8 satte tyskarna upp många kulsprutor på gatorna där jag var. Plötsligt blåste en offiser i en visselpipa. Då blev alla vi som var ute arresterade. Jag blev inlåst på ett litet rum i ett hotell. När de visiterte mig fann de att jag hade hål i skosulorna då jag hade flera lager med tidningspapir. Tyskarna tog upp papir for papir, studerade dem noga för att se om jag hade några olagliga budskap med mig. I min plånbok fann dom en slagertext på engelska, det var rena katastrofen. Då blev jag noga förhört men sent på kvällen blev jag trotts allt släppt. Antaglig för att jag var liten och mager och bara 16 år. Senare fick jag høre att flera av de som blev tagna då kom till Møllergaten 19 (Polisens huvudstation) och till Viktoria Terasse (Stora byggnader nära slottet). Båda dessa ställena var plasser där Gestapo utövade mycket grov tortyr, överlevde du kom du enten till konsentrationsläger i Tyskland eller till Grini fangeleir sydväst om Oslo. Men många kom till Akershus fästning i Oslo där dom blev skutt.

Så lätt kunne man komme i en allvarlig situation fast man inget hade gjort, hade man det minste lille på sig som icke passade förhörsledarna var det lätt att få dödsdom.”

När tyskarna intog Oslo var det första de gjorde att sätta upp förbudsskyltar. ”De handlade om att vi skulle följa tyskarnas order.” Det första tyskarna gjorde var också att beslagta alla radioapparater. Norrmännen var även tvungna att lämna ifrån sig alla filtar och tält som de hade. I R´s hem fanns ett mycket fint tält. R. minns hur hans pappa var mycket ledsen över tältet när han klippte sönder det och brände tyget så att tyskarna inte skulle få tillgång till vare sig tält eller filtar från hemmet. Att gömma undan dessa saker var otänkbart för tyskarna gjorde ständigt husrannsakningar i de norska hemmen.

Under kriget fanns ingen kontakt mellan kyrkan i Oslo och resten av kyrkan. Det fick som följd att små förändringar började infinna sig. Under själva sakramentsutdelandet spelades t.ex. orgelmusik, något som inte hade gjorts innan kriget. När ett par hade vigt sig borgerligt så infördes en välsignelseakt i kapellet efteråt där paret fick knäböja framför ett altare med tända ljus. Efter kriget när missionärer kom till Oslo från USA så togs dessa förändringar bort.

Vad innebar kyrkan för medlemmarna under kriget? Kyrkan kom att representera trygghet. Var man ute så fick man inte träffas mer än tre till fyra personer. I kyrkans lokaler kunde dock alla kyrkans ungdomar samlas utan repressalier. Kyrkans möten och aktiviteter var utspridda under hela veckan. På söndagar hölls söndagsskola mellan klockan 10.30 -13.00. Sakramentsmötet hölls mellan 18.0 0-19.30. På tisdagarna hade ungdomsföreningen och scouterna möte. Under kriget kunde aldrig scouterna verka tillsammans utomhus. På onsdagar var det Hjälpföreningen, på torsdagar Prästadömet och på fredagar körsång. Vid körsången samlades alla medlemmar från 18 år och uppåt. R. berättar ett det var en fantastiskt bra kör som leddes av Ramm Arvesäter. Det kunde komma 70 personer till körövningarna.

Kyrkan kunde inte hjälpa de norska medlemmarna under kriget, men så snart kriget var över skickade kyrkan förnödenheter till kapellet i Oslo. Medlemmarna fick så mycket mat att de fick ta taxi hem med maten. Ryktet spred sig också bland de norska chaufförerna att de kunde få matkonserver om de skjutsade mormoner. Maten delades också ut bland medlemmars grannar och bestod bl.a. av konserver med kött och ananas. Några dagar senare, efter det att maten anlänt, kom också kläder som kyrkan skickat till de norska medlemmarna.

”Massor av mat från kyrkan i Salt Lake. Det var paketer med mjöl, ris, havregryn, socker, torrmjölk, kakao. Konserver med skinka, bacon, cornbeef, korv, ananas, persikor, päron, tomater, aprikoser, jordnötssmör m.m. Det var månge av varje sort till varje person. Massor som vi hade drömt om.”

Efter kriget började R. att arbeta på kontor. Han hade blivit inkallad som 19-åring till den norska militären, men ansågs för sjuk p.g.a. sin anemi. R. hade en syster som brevväxlade med en göteborgsflicka i kyrkan. Kyrkan hade ordnat så att ungdomar i kyrkan i Göteborg och Oslo brevväxlade med varandra under kriget. Vartenda brev blev öppnat av tyskarna. Ibland fick man bara halva brevet, berättar R., resten var överstryket. När R. senare frågade brevskrivaren vad hon skrivit så kunde hon inte minnas exakt vad, men R. tror inte att det skrevs något som hade varit anledning att censurera. Den göteborgska väninnan besökte R´s syster Rut i Oslo efter kriget. Med sig hade väninnan sin syster I. R. var 21 år och I. 23 år. De kom att fatta tycke för varandra. R. flyttade till Göteborg efter en kort tids brevväxling och paret gifte sig 1951. Dottern B. föddes 1952. Äktenskapet blev lyckligt, men varade inte mer än tio  år.

”Tyvärr led I. av hjärtfel, låg ofta på sjukhuset. Blev opererad 1957. Blev mycket bättre tre-fyra år, men blev allvarligt sjuk igjen, blev åter operert som misslyckades och lämnade B. och mig när B. var bara 9 år. I. hade varit en underbar och kärleksfull mamma för B.”

R. mötte sedan A. som var 16 år yngre. Tycke uppstod. ”A. är en underbar kvinna. Visserligen inte medlem i kyrkan, men har fin kontakt med många medlemmar och tar aktivt del i ”Vårat gäng”, en grupp äldre [som träffas i kyrkan. Min anm.] Varje sommar kommer ”Vårat gäng” ut till landet på matjesill och potatis, med någon form av efterrätt. A. är en aktiv person, tack vare henne firar vi nu 40-årig bröllopsdag ”med kärlek och godhet som växer mer och mer för varje år.”

Om gunneltroberg

Dikter, texter, mat, musik och allt annat som gör livet levbart.
Det här inlägget postades i Alla inlägg, Äktenskapet, Familjen, Hjälpverksamhet, Judendom, Kyrkans historia, Livet som mormon, Samhällsfrågor, Tänkvärda ord och berättelser. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s