Det är kampen som räknas…

videIdag så hittade jag en lapp i mina söners sovrum. Det kanske inte kan tyckas vara en så speciell lapp, men där stod att min son Vide var kvalificerad till finalen i en simtävling som heter Vårsimiaden. För mig var dock lappen mycket speciell. Från förra våren så blev min son väldigt, väldigt förkyld. Följden av förkylningen, som aldrig egentligen tog slut, var att Vide dels fick blod i urinen och andningssvårigheter. Vide kom att bli borta mycket från både skola och simträning under hösten. Vi sprang till läkare för både blod i urinen och andningssvårigheter. Sent på hösten fick jag ett mail från Vides simtränare som ansåg att Vide borde flyttas ner till en lägre grupp i simningen. Vide var både ledsen och arg för beskedet. Vad som hände sen var att Vide tydligen bestämde sig för att ge järnet. När våren skulle börja så fick jag plötsligt veta av hans simtränare att Vide skulle få stanna kvar i sin simgrupp bara för att ”han var en sån kämpe”.

Visst var det glädjande. Än mer glädjande är det naturligtvis att Vide känner sig frisk idag. Bloden i urinen försvann, förkylningarna försvann och han har inga andningssvårigheter längre efter att ha fått pröva ut en astmamedicin som han tar varje morgon. Naturligtvis är det i ett sånt sammanhang glädjande att Vide i vår faktiskt kvalificerade  till finalen i en simtävling.

Om det är något som jag inte gillar så är det konceptet ”framgångsteologi”. Om vi bara tror på Jesus så blir vi rika och framgångsrika. Med ”rätt tro” ska vi inte ens bli sjuka, enligt vissa trossamfund. Nej, det är inte så det är. Naturligtvis leder våra strävanden till framgång, men för det mesta inte i jämförelse med andra människur, utan i jämförelse med oss själva. Vi ska kämpa, vi ska sträva framåt, vi ska aldrig ge upp. Samtidigt ska vi strunta i hur det går för andra. Ofta är det ju också så att vi bara ser andra människors framgångar, men inte deras misslyckanden och svagheter. Vi kan helt enkelt inte jämföra oss med andra och det ska vi inte ens försöka.

Igår så blev jag tipsad om ett tal som vår profet Thomas S Monson höll i mitten av 1980-talet. I slutet av talet så börjar han prata om en broder i kyrkan – Jan Helander – som är välkänd för oss alla som bor i Göteborg. Jan är en kämpe, men han kämpar en kamp med kognitiv funktionsnedsättning, talsvårigheter  och motoriska problem. Vår Himmelske Fader ville helt enkelt att han skulle gå igenom just dessa prövningar i sitt liv. Går man fram till 13.20 i talet så kommer man till det ställe där Jans strävanden beskrivs.

Jag känner mig varm i hjärtat när jag hör talet. Det utgår från oss själva var och en, som individer, med de förutsättningar som vi har. Själv har vi i vår familj haft flera prövningar med funktionsnedsättningar och sjukdomar och jag känner mig tacksam för att tillhöra en kyrka där vi som familj blir bejakade, där inte våra prövningar ses som ett straff från Gud, där uteblivna välsignelser inte ses som att vi har fel tro, utan där vi bejakas i att veta att livet är en skola som vi var och en måste gå igenom för att utvecklas inför evigheten.

Om gunneltroberg

Dikter, texter, mat, musik och allt annat som gör livet levbart.
Det här inlägget postades i Alla inlägg. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s