Som en fyr i livets mörker

tea-lights-488569_1280

Fyrar visar vägen. Hela poängen med en fyr är att den avger ett så mycket starkare ljus att man klar inser att det är en fyr. Det gick alldeles utmärkt i många tusen år, men sedan kom elektriciteten. Plötsligt är det starka ljus överallt, så nu måste en fyr vara ÄNNU starkare – eller kanske ligga långt bort från bebyggelse.

När min mamma (som är född på 1920-talet i en liten by i Västerbotten) var barn, kunde hon se alla stjärnorna över byn på natten, eftersom det var så lite elektriska ljus i byn. Nu, när hon är gammal i Stockholm, ser hon väldigt få stjärnor. Inte för att det har blivit färre stjärnor, utan för att det är så väldigt mycket som stör.

Jag läste nyligen om en katolsk präst som tröttnade på att folks mobiltelefoner ringde i tid och otid, till och med under begravningar. Han köpte en billig störningsapparat och monterade upp den i sin kyrka, och nu slipper man äntligen störande mobiltelefoner under gudstjänsterna. Hela artikeln finner ni på följande länk:

http://www.deseretnews.com/article/865617925/Tired-of-interruptions-Catholic-priest-installs-cellphone-jammer-in-church.html

När det gäller våra egna möjligheter att lyssna till Guds Ande och till vårt eget hjärta, kan vi ha samma problem. Det är så mycket som stör. Hur kan vi fokusera på de budskap Guds Ande försöker meddela till oss, om annat i vår omgivning ständigt överröstar Andens röst eller lyser så grällt att vi inte märker Hans mjuka ljus?

För mig är ett sådant störningsmoment stressen över allt som behöver göras. Livet verkar ibland vara en enda lång att-göra-lista. Tankarna snurrar runt vad jag behöver göra, när jag ska göra det, hur jag ska göra det – tätt följt av en viss irritation över människor som kommer med ytterligare saker de undrar om jag skulle kunna göra. Fattar de inte att jag redan har för mycket, och att jag behöver få dra ner på tempot lite?

Svaret är förstås: nej, det fattar de inte, eftersom den enda som vet hur mycket jag har att göra är jag själv. Alltså måste jag lugnt och bestämt kunna säga: nej, tyvärr har jag redan för mycket. Och sedan måste jag släppa det, snarare än att känna stress och dåligt samvete över att jag inte klämde in ännu en uppgift på min att-göra-lista.

Jag var långtidssjukskriven i ett par år på 90-talet medan Försäkringskassan och min arbetsgivare grälade om vem som var ansvarig för min rehabilitering (ryggproblem pga alldeles för många tunga lyft utan hjälpmedel). Under denna period saktade tempot in så pass mycket att jag började bottna i mig själv. Jag upptäckte vad som var viktigt för mig, hur jag kände inför olika företeelser, och – framför allt – jag fick tid att finnas till hands för mina barn när de behövde mig.

Den här tiden var ovärderlig för mig som person. Det var som om någon drog ur sladden för livets elektricitet, och jag kunde se alla stjärnorna igen. Nu snurrar världen på igen, fortare än någonsin, men nu vet jag hur vackra stjärnorna är. Jag känner behov av att ibland släcka ner, så att jag kan se dem klart igen.

Guds strålande ljus är som en fyr i livets mörker. Men för att fyren ska kunna visa vägen, måste dess ljus lysa klart mot en mörk bakgrund. För att vi ska kunna följa dess ljus behöver vi, åtminstone ibland, släcka ner alla livets distraktioner så att vi kan koncentrera oss på det allra viktigaste. Jag hoppas vi alla kan få en jul där vi får göra just det, så att vi kan finna frid i vårt innersta och glädje i våra hjärtan.


Gästkrönikör: Miriam

Det här inlägget postades i Alla inlägg, Filosofiska tankar. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s