Tacksamhet – nyckeln till lycka

hand-226358_1280När jag som tonåring undervisades av missionärerna från Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga, lärde de mig hur man ber. Först vänder man sig till sin Himmelske Fader, och sedan tackar man. Efter det ber man om det man behöver hjälp med eller önskar, och så avslutar man i Jesu Kristi namn.

Ju äldre jag blir, desto större ter sig visdomen i att tacka innan man ber om något. Varför det? Inte kan väl vår Himmelske Fader vara den sortens person som tar illa upp om man inte tackar? Nej, jag tror inte ett ögonblick att Han har ett sådant ego (även om jag anser att det tillhör vanligt hyfs att tacka).

Det man fokuserar på växer. När jag tackar, fokuserar jag på det som är positivt i livet. Och då tar det positiva större plats i mitt medvetande. Det negativa försvinner inte, men det krymper. Jag kan t ex känna lycka och tacksamhet över att jag lever i ett land där man får rent, drickbart vatten i kranen – något som är lätt att ta för givet, men som många i världen faktiskt inte har.

Det är lätt att vara tacksam för sådant jag upplever som positivt: min familj, mitt roliga jobb, mina fina vänner, min fantastiska församling och mina genomtrevliga kollegor. Det är svårare att vara tacksam för prövningarna.

Jag har till exempel varit arbetslös i omgångar, och med en familj att försörja ensam. Då är det lätt att bli missmodig. Men i efterhand har jag sett att just under dessa perioder har mina barn haft svårigheter som jag har kunnat hjälpa dem med på ett sätt som hade varit omöjligt om jag hade varit borta hela dagarna.

Jag har också mycket hälsoproblem. Ofta säger folk ”när man är frisk önskar man sig många saker, men när man är sjuk vill man bara ha hälsan tillbaka”. Det är inte sant, i alla fall inte för mig. Sjukdom och smärta blir liksom status quo (latin som betyder ungefär ’oförändrat tillstånd’), och vad som istället händer är att jag får större förståelse för andra människors handikapp, både fysiska och psykiska/känslomässiga. Vad tacksam jag är för den förståelsen!

I Bergspredikan säger Kristus till oss att älska våra ovänner och be för dem som förföljer oss (Matteus 5:44). Hur ska jag kunna lära mig det utan att bli orättvist behandlad? Nej, det är inte roligt att råka ut för den sortens behandling, och jag kan bli väldigt frustrerad. Men samtidigt känner jag en stor tacksamhet för att min Himmelske Fader har förtroende för att jag ska kunna växa på det här sättet. Jag är ju faktiskt här för att växa andligen, inte för att glida genom livet på en räkmacka medan Han fixar mina problem åt mig.

En del problem kan jag undvika genom visa val, andra måste jag genomlida. Och när jag gör det kan jag antingen vara olycklig och bitter för att jag får ha det svårt, eller lycklig och tacksam för att jag får möjlighet att växa. Jag föredrar det senare alternativet!


Gästkrönikör: Miriam

Det här inlägget postades i Alla inlägg, Filosofiska tankar, Livet som mormon. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s