Kärlek som gråter vid din sida; en bön om mormonsk medkänsla

Alexandra-Rucinski-327x359

Jag minns när jag var relativt ny medlem. Plötsligt stötte jag på Kim (fingr. namn)  en tjej från församlingen. Jag visste att hon hade träffat en kille utanför kyrkan och jag frågade henne hur det gick. Idag minns jag inte vad Kim svarade på den frågan, men jag tror att de hade förlovat sig. Min kommentar var nog något i stil med en fråga om vad fästmannen tyckte om kyrkan. Det var då hon släppte bomben. Kim tittade på mig som om hon tänkte, men vet hon inte det, och sa: ”men Gunnel, jag är inte medlem i kyrkan längre. Jag har lämnat den.

Jag minns hur kraftigt jag reagerade. Min chock över beskedet medförde strida tårar från min sida. Kim blev nog lite förvånad och sa något i stil med att ”men det är väl inte så farligt”. Jag svarade hulkande något i stil med att ”det är det visst”. Vi växlande några ord till och jag glömmer inte hur Kim sa att ”kyrkan kan vara sann, men den passar inte mig.”  Efter vårt möte så kom tanken upp för mig om korsfästelsen passade Jesus. Förmodligen inte, men han hoppade inte av ändå.

Idag har jag blivit härdad på något sätt. Även om det inte är roligt att höra om medlemmar som lämnar kyrkan så gråter jag inte när jag får höra det. Jag har accepterat och känner att livet faktiskt är ganska så komplext. För några dagar sedan så stötte jag på en gammal församlingsmedlem på spårvagnen. Faktum är att jag inte vet om hon är medlem längre. Vi pratade lite med varandra och hon nämnde sin särbo. Jag frågade om det var samma kille som hon hade träffat för ett antal år sedan, och det var det. Eftersom jag hade sett henne på Eva-dagen (en kvinnodag i kyrkan) året innan, så frågade jag henne om hon tänkte gå på årets Eva-dag. Jo, det ville hon , men hon visste inte när den skulle vara. Det visste tyvärr inte jag heller, men hur det var så sa hon att hon skulle ta reda på det.

Hur ska vi som aktiva medlemmar bemöta de medlemmar som är mindre aktiva eller kanske inte medlemmar alls längre? Själv tänker jag numera inte så mycket på det. Jag har en väninna som är inaktiv medlem och bara nån gång ibland så kan vi komma in på kyrkan. Oftast så tänker jag inte på att hon faktiskt är medlem i samma kyrka som jag. Jag tror, som medlem i kyrkan, att vi bara ska vara oss själva. Har vi umgåtts innan vår kompis blev inaktiv så kan vi fortfarande umgås, har vi hejat på varandra innan han eller hon blev inaktiv så kan vi fortfarande heja på varandra. Svårare än så är det nog inte.

Den kände bloggaren Jana Riess höll en tävling för ett tag sedan om bästa berättelse. Den som kände att hen hade en bra berättelse kunde dela med sig av den, och de bästa berättelserna publicerade Jana på sin blogg. En av dessa berättelser heter ”Kärlek som gråter vid din sida; en bön om mormonsk medkänsla.” Det är Alexandra Michelle Rucinski som skrivit ner sin berättelse om hur det är att vara inaktiv i kyrkan och om medlemmars bemötande. Jag tycker att berättelsen är väldigt talande och fin så därför har jag översatt den.

”Hon satt framför min familj på sakramentsmötet. Hon var bara barnet, men jag visste att hon hade gjort något väldigt dålig. Alla i vår församling talade om henne. Min mamma lutade sig mot mig och viskade i mitt öra. ”Där är Sara. Hon ska få barn med sin pojkvän.” Min mammas tonläge bekräftade att Sara hade gjort något fel. Hon var inte gift. Det var inte menat att hon skulle bli gravid. Jag såg henne i korridoren senare den dan och sa ”Hej Sarah!” trots att jag aldrig hade talat med henne förut. Hon log knappt åt mig, och var så sorgsen och ensam med sin växande mage. Jag såg henne aldrig mer i kyrkan.

Ett antal år senare, så satt jag inne hos biskopen tillsammans med min pojkvän. ”Vi överväger att utesluta dig ur kyrkan”, sa biskopen. Vi hade just gjort upp planerna för vår sons barnvälsignelse. Nu satt vi och diskuterade möjligheten att låta sparka ut mig ur församlingen. Alla mina välsignelser som jag fått i kyrkan skulle vara bort. Min besegling till min familj skulle inte längre vara giltig. ”Det som du har gjort är näst allvarligast efter mord” sa biskopen lugnt, precis som om jag inte förstod att hans omsorgsfullt valda ord innebar att som en ogift mamma så hade jag gjort något som i kyrkans ögon nästan jämställdes med att utgjuta någons blod. Jag önskar att jag kunde säga att jag var stark. Jag önskar att jag hade kunnat säga till honom att jag inte var nästan en mördare, men även mitt i all grymhet så respekterade jag min biskops auktoritet. Jag satt där och grät. Jag lämnade kontoret, tog upp min fyra dagar gamla bebis, och grät lite till. Innan mötet så hoppades jag på att få stanna kvar i kyrkan. Jag trodde att kanske, bara kanske, så skulle jag inte bli en ny ”Sara” i min församling. Men nu var jag den som inte hade någon önskan att komma tillbaka. Du kan säga att jag valde att bli kränkt ifall du vill. Du kan säga att jag borde ha kommit till kyrkan oavsett. Du kan komma med många olika ursäkter, men sanningen är, när jag bäst behövde kyrkan så fick jag ingen medkänsla. De smällde igen dörren framför mitt ansikte.

Några veckor efter mötet med biskopen så fick jag ett brev där biskopen informerade mig om att de inte tänkte utesluta mig, men att jag skulle förlora likställdheten istället [inte få ta nattvard, inte få ha ämbeten i kyrkan eller hålla tal]. Men då var skadan redan skedd. Jag kände mig inte välkommen, inte heller kände jag mig älskad. Jag kände mig bara ensam. Det har gått två år sedan dess. För några veckor sedan så gick jag med på att ta emot besökslärarinnor för första gången. Det kändes nervöst, men det var en ny biskop [församlingsföretåndare] nu och hans fru ville träffa mig. Hon kändes annorlunda… eller jag hoppade i varje fall att hon skulle vara annorlunda.

Vi möttes några kvarter från mitt hem, vår tvåårige sons lekte medan vi talade. Jag sänkte min garde och talade om för henne vad som hade hänt mig. Hon lyssnade till allt jag berättade för henne och sen grät hon. Hon grät mycket. För första gången, så fanns det någon i kyrkan som grät med mig och brydde sig om den smärta som jag hade gått igenom. Hon sa att hon var ledsen för att detta hade hänt, och jag kände att hon menade det. För första gången på mycket länge så visade mig en medlem i kyrkan kristuslik kärlek. Ingen skam eller något dömande, bara ren kärlek, den sortens som gråter tillsammans med dig. Den sorten som inte har en agenda. Om jag någonsin kommer tillbaka så kommer det att vara för människor som hon. Ibland räcker det med att någon verkligen lyssnar och visar ren och skär medkänsla. Inaktiva personer som jag behöver inte kakor och halvhjärtade kommentarer. Vi behöver inte brev som talar om för oss att ljuset saknas i våra liv. Vi behöver få er mormoner att göra det som du sjöng om i primär [barngruppen]. Vi behöver att du försöker bli som Jesus.”

Alexandra Michelle Rucinski, 25, lives in Iowa, where she is a stay-at-home mother to an energetic, beautiful son. Her love of writing was born from reading as many books as she could get her hands on as a child, and from daily journaling. She particularly enjoys reading memoirs, noting that there is much we can learn from the life stories of others.

Om gunneltroberg

Dikter, texter, mat, musik och allt annat som gör livet levbart.
Det här inlägget postades i Alla inlägg, Äktenskapet, Familjen, Filosofiska tankar, Hjälpverksamhet, Kvinna/feminism, Livet som mormon, Nåden, Psykologi, Sexualitet, Tänkvärda ord och berättelser, Uppmuntran och tröst. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s