Kirby: Låt oss nu möta de riktiga mormonerna

robert Det är inte lätt att göra rätt. Den nya filmen som kyrkan lanserat Meet The Mormons har röjt både ros och ris hos kritiker, men även hos medlemmar. En del medlemmar känner att de inte finns representerade i filmen, t ex HBTQ-personer. Annars tycker jag att de som satt ihop filmen ändå har tagit hänsyn till olika parametrar som ålder, etnicitet, kön, civilstånd (enstamstående mamma) och feminism (en kickboxande kvinna).

Senast i raden av kritiker är Robert Kirby, den ironiserande kolumnisten på Salt Lake Tribune, som också är medlem i kyrkan. Under rubriken Låt oss nu möta de riktiga mormonerna så gör Kirby upp med myten om de perfekta, välansade mormonerna, en bild som underhålls inte minst av kyrkan själv. Verkligheten är något helt annat.

”Jag har precis sett ”Meet the Mormons”. En sorts dokumentär om mina egna som släpptes i fredags. En stjärna för ansträngningen. Filmen är mest en uppvisning av hellyllemormoner än en ärlig bild av det verkliga oss. Även om det är trevligt att de mina porträtteras som så lycksaligt positiva, så står jag där och undrar om jag har vuxit upp i en helt annan kyrka. Det som visas upp är sex skisser av ”typiska” mormonfamiljer som lever typiskt mormonskt. Där är med en fd. hemlös, ensamstående mamma, en godisbombare från andra världskriget, en amerikansk fotbollscoach, en humanitär hjälparbetare i Nepal, en svart biskop i Atlanta och en amerikansk mamma som är kickboxare.

Problemet för mig är att varje historia är snyggt inslaget in något slags 50- 60-tals devis om att ”pappa vet bäst” eller  ”medelklassformatet Leave it to the beaver ”. Alla är perfekt trimmade. Alla riktiga frustrationer eller galenskaper antyds snarare än läggs fokus på. Broder Cleaver: ”Kära nån, det är dags för kyrkan.”  Bävern: ” Jösses. Jag älskar att sitta still i timmar” Syster Cleaver: ”Låt mig bara få skrifterna kära du.”

Snälla. Jag har varit mormon i hela mitt liv och jag har aldrig haft en gå-till-kyrkan-erfarenhet som liknat något sånt.

Farsgubben: ”har du gömt dina kyrkisbyxor igen? Kom hit!”

Jag: ”Jag vill inte gå. Det är tråkigt!”

Morsan: ”Tryck inte till hans huvud så hårt Bob, Glöm inte vad biskopen har sagt.

I själva verket så var kyrkan i ”Meet the Mormons” lika overklig som kyrkan jag gick i. Alla barnen stannade på sin plats och var vördnadsfulla. Människor satt tysta och väntade på att mötet skulle börja. Den riktiga mormonkyrkan – speciellt i yngre församlingar med en massa ungar – låter lika vördnadsfulla och upplyftande som marskatter. Det fanns en massa föreställningar av att vi uppförde oss ordentligt. Ingen blev skickad till sitt rum för att de inte lyckades läsa skrifterna med resten av familjen, eller för att ha gjort upp en vanvördig bön vid välsignandet av maten. Ingen kastades ut ur seminariet och familjens Hemafton liknade inte ett mindre upplopp. Om ”Meet the Mormons” har som syfte att visa upp att vi är likadana som er icke-mormoner, så skulle ni förmodligen klå ert huvud också. Jag känner inte till någon som är så ordentlig och fläckfri. Jag tror det samma gäller dig.

Som bäst, så visade ”Meet the Mormons” för de som inte visste det att vi inte bara håller till i Utah, som Amish håller till i Pennsylvania, och att det finns olika färgversioner av oss runt om i världen, men det var ungefär allt.

Barmhärtigt nog så finns det en del bra delar. Jag tyckte speciellt om delen som handlade om den svarta biskopen i Atlanta och och kickboxarsystern i Costa Rica.

Faktum är att jag hade älskat att tillhöra en församling där alla hade annan hudfärg än min. Det hade ivarjefall varit mer intressant än den sinnesförlust av färgseende som omger mig nu… Men nånting måste göras för att kunna skapa något som visar det verkliga oss, den sorts mormoner som du redan känner till eftersom du bott granne med dem och ibland så går de dig på nerverna och stör dig till max. Du kan ge dig på att SDH kyrkan inte kommer att göra det. Så därför så ska jag, så snart jag samlat ihop pengar, engagera mig i att skapa uppföljaren: ”Låt oss nu möta de verkliga mormonerna.” Källa: Salt Lake Tribune. 141012.Kirby: Now meet the real Mormons

När jag läser Kirbys kolumn så känner jag att han har en poäng. Jag minns när jag kom som ny undersökare till kyrkan. Det som slog mig var hur välansade och perfekta alla var. Hur skulle jag kunna passa in där? Men efterhand har jag lärt mig att under ytan är vi alla lika ofullkomliga. Skillnaden är väl att som medlem i kyrkan så strävar man efter att leva ett så bra liv som möjligt. Och skrikiga ungar – det är något som man aldrig kommer undan i en mormonförsamling. Det finns ungar överallt – och alla är lika busiga…

Om gunneltroberg

Dikter, texter, mat, musik och allt annat som gör livet levbart.
Det här inlägget postades i Alla inlägg, Familjen, Filmer, Konstnärlig verksamhet, Personporträtt, Samhällsfrågor. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s