”Människan är till för att ha glädje” (2 Nephi 2:25)

hostIbland klagar vi på att livet inte blir som vi tänkt. Vi är ledsna och besvikna så det är förståeligt. Jag fyllde 50 förra året och firade 33 år i kyrkan i år. Mitt liv har inte blivit som jag tänkte att det skulle bli. Jag växte upp i ett katolskt samhälle i slutet på 60-talet och början på 70-talet. Jag var i tjugo-års åldern på 80-talet. Jag trodde som ung att alla gifte sig och fick barn. Det ingick liksom i livet. Det var det jag trodde jag skulle göra när jag blev vuxen. Resten var mindre viktigt. Templet och eviga familjer förstärkte den önskan och tron i mig.

Men mitt liv blev inte så. Det är alldeles säkert så att det spelat en avgörande roll att jag hade en komplicerad och otrygg barndom. Jag kan, liksom Nephi, säga att jag hade goda föräldrar men de var trasiga och hade mycket mindre kunskap än Lehi och Sarai att leda vår familj rätt. Följden blev olyckliga beslut och en skilsmässa som var både en räddning för mig och en traumatisk upplevelse. Följden har också blivit att jag fått lära om hur man hanterar konflikter med nära och kära och hur man bygger relationer. Nu när jag har mer distans och kan se tillbaka på mer än trettio år av mitt liv sedan jag döpte mig så har mitt liv varit lärorikt och spännande.

Evangeliet kom in i mitt liv som en välsignelse som jag var villig att ta emot i slutet på tonåren. Det var min styrka. Jag hade en önskan att tro och en vilja att ta emot Herrens ledning. Jag ville ha hjälp. Jag törstade efter det (Matt 5:6). Jag fick uppleva evigheten och att jag är en evig varelse. I hälarna på den andliga insikten så förstod jag att det är bäst att sätta igång och ta itu med att skapa ett liv jag ville ha. Jag förutsatte att Gud skulle vara en del av det så jag lät Honom blanda sig i. Det ledde till många viktiga beslut; att åka till BYU efter gymnasiet, att gå på mission, att åka hem till Sverige, att umgås med min far året innan han dog, att stanna i Sverige, att inte ge upp.

Mina andliga upplevelser ledde också till frustration. Det kan tyckas konstigt när jag har fått så god vägledning av Herren i mina ämbeten, så härliga bekräftelser i mina skriftstudier och så många bönesvar. Varför frustration? Jo, för att bland alla de frågor jag haft så har jag känt att jag inte fått hjälp med de saker som skulle enligt evangeliet betyda mest: vilja att hitta en evig kamrat och bilda en familj. Det är komplicerat som medlem i kyrkan att Gud inte alltid hjälper oss att uppfylla rättfärdiga mål. Vi vet att Gud är villig att hjälpa oss så varför gör Han då inte det ibland utan låter oss misslyckas? Detta kompliceras ytterligare av att vi har en benägenhet att jämföra oss med andra så ibland blir våra tankar inte så konstruktiva. Han hjälper ju andra medlemmar och många som gjort många saker man vet är fel, så varför inte mig? Ja, ni förstår säkert principen. Man känner sig som den förlorade sonens storebror: besviken, frustrerad och oförstående inför hur Gud tänker (Lukas 15:11-32).

Ibland så har jag hört en och annan medlem säga att det den äldre brodern saknade var medkännande med sin yngre bror. Jag tror inte det. I varje fall så har jag känt och känner glädje för alla som hittar den rätte för dem och som har möjlighet att dela sina liv med någon och bilda familj. Jag önskar dem lycka och tycker inte det är svårt att se dem glädjas tillsammans. Jag gläds med dem. Deras liv ger mig hopp. Detta har dock likväl inte hindrat att jag undrat varför jag står utanför den skara som Gud velat hjälpa.

Att övervinna bitterhet handlar om tro och bön och tålamod. Det är dock inte den historien jag vill berätta. Det jag vill berätta är att Guds avsikt med mitt liv visat sig vara annorlunda och mer djupgående än jag förstått. Han har velat skapa inom mig en förståelse för att Hans vilja är att vi ska – att jag ska glädjas i Hans skapelse av mig och i min möjlighet att vara en del av Hans skapelse. Avsikten har varit att jag ska förstå att sann glädje är en färskvara som är beroende av min medkänsla, min vilja, och min tro på Honom men inte av att lyckas med någonting för egen del. Viljan och strävan är viktiga men lyckas jag så är det en bonus, en bi-effekt men det är inte det andliga målet. Det målet kan nås även när vi inte lyckas i världen. Det andliga målet uppnås i strävan att älska och se andra, att hjälpa och stötta, och strävan att vara varsam med mig själv samtidigt som jag tänjer på mina gränser och fortsätter vara öppen (sårbar) för livet trots motgångar och besvikelser. Detta är det som är viktigast – i ett evigt perspektiv.

Jag vet inte hur mitt liv kommer att se ut när det gäller man och barn i framtiden men jag har möjligheter nu att ta emot Guds kärlek genom andra som är viktiga att ta vara på, möjligheter att stötta andra, att utvecklas och att ta emot stöd och uppmuntran. Männen i mitt liv är inte mina men de är goda män och vänner jag uppskattar. De uppskattar också mig och låter mig veta det. Det är härligt att se dem glädjas med sina hustrur och i sina familjer. Att se deras strävan och deras kärlek, att få vara med och kika in på ett hörn. Det är en stor välsignelse att se Sions grundval bli byggd och hur den inte kräver fullkomlighet utan kärleksfull strävan. Det har varit viktigt för mig för att återställa min tro och tillit på män. Jag är oerhört tacksam för den möjligheten. Jag har inte den roll jag tänkte eller trodde men jag har fått en tro på män och på att det finns många fina familjer i kyrkan, i samhället och i min närhet.

Lina, min äldsta systerdotter, bodde hemma hos mig i tre år. Det kom oväntat och plötsligt precis när jag inte kände att jag stod ut längre med att bo själv. Vissa känner att det är okej med att bo själva. Det gör inte jag. Jag trivs bäst och sover bäst när det finns andra i närheten, så att ha Lina hos mig var fantastiskt roligt och lärorikt. Vi är goda vänner och nu när hon pluggar på högskolan får jag agera stöd och råd. Det är härligt! Nu när hon inte är här har en ny möjlighet öppnats. Jag har fått möjligheten att stötta en ung kille i Nairobi via goda vänner som har personliga kontakter där (Launica på Facebook). Jag är stolt över Orembes goda betyg men framförallt över hans vilja att sträva i en miljö som är svår och inbjuder till att tappa tron på att saker kan förändras. Jag ser framemot att följa honom under hans tid i skolan och efteråt om jag har tur.

Jag har också möjligheter att umgås med och lära känna sex-åriga Toni, min grannes kille, för att han vill lära känna mig. Han gillar mitt hem, min mat, mina filmer och mig. Jag vet inte i vilken ordning och ibland tror jag det är soffan och fjärrkontrollen! Men han säger till sin morfar ”Visst är hon snäll?” Och det värmer mitt hjärta. Jag har möjligheter att lära mig mer om romer därför att Herren satt behövande människor i min närhet och jag vet att sträcker jag mig utåt så kommer min bekantskap med dem att vara till välsignelse för både dem och mig. Listan fortsätter. Min familj är inte den jag tänkt och i mångas ögon så är de här människorna inte ens min familj, men Gud har sagt att de är mina bröder och systrar och att jag ska ta hand om de minsta. Att vara närvarande när jag gör det ger mig minst lika mycket som det ger dem.

Jag tror att Gud ger oss alla möjlighet till sann glädje, till att känna oss behövda, att känna oss som en del i ett sammanhang, att känna gemenskap. Frågan är om vi tar emot de erfarenheter vi kan få eller ställer oss utanför för att de inte är de möjligheter vi ville ha./Wera

Det här inlägget postades i Alla inlägg, Familjen, Filosofiska tankar, Kvinna/feminism, Livet som mormon, Nåden, Uppmuntran och tröst, Vittnesbörd. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s