Att integreras i ett nytt land är inte lätt

 

Italienare i Amerika

Det är många grupper i Sverige som känner att de står utanför samhället och inte får vara med. Just nu så talas det mycket om att invandrarna behöver integreras bättre. Men de 13 procent som röstade på SD behöver också bli bättre integrerade i samhället. De känner sig utanför och inte hörda. Jag gillar inte SD, och skulle aldrig kunna tänka mig att rösta på dem. Men man borde ta dem på allvar, för det är en stor grupp i samhället. De tar ännu fler poäng hos medelsvensson genom att de planerar att skänka SIDA-pengar för att hjälpa förföljda kristna.

http://www.dagen.se/nyheter/sd-ger-bistandspengar-till-kristna/

Ett sätt att bli mer integrerad i samhället är att lära känna sin familjs genealogi. Det är då som man märker att vi är alla invandrare. Frågan är bara när förfäderna invandrade, inte om de gjorde det eller ej. Det finns ett intressant släktforskningsprogram med Susan Saradon där hon lär känna sin familjs genealogi, och den är väl värd att se. Hon är italienska och hennes fattiga bakgrund beskrivs i tv-programmet. Man kan inte vara främlingsfientlig och emot invandring när man inser att vi alla är invandrare.

http://vdownload.eu/watch/7683624-who-do-you-think-you-are-susan-sarandon.html

Jag ville också förstå det hela bättre och har följt en dokumentärserie på tv som handlar om italienarna i Amerika och deras historia mot att bli allt mer och mer integrerade där.

Döm om min förvåning då jag märker att de har haft samma slags problem. Italienarna flyttade till ställen där det redan fanns italienare. De bodde trångt och var extremt fattiga och om de fick jobb så var det med en lön som var så låg att man kan tala om slavlöner.

Italienarna tog dessutom chansen till jobb då andra grupper i samhället strejkade. Italienarna blev strejkbrytare, bara för att ens kunna få tag i ett jobb ett litet tag. Man kan förstå att de inte blev populära då.

Italienarna startade små familjeföretag och importerade saker från Italien som de sålde till italienare i Amerika. Allt var bättre om det kom därifrån – maten, kläderna, kulturen osv.

Ett problem som italienarna hade var att då de lyckades att starta ett litet familjeföretag så fanns det andra italienare som ville ha beskyddarpengar. Om de inte fick det så skulle något hemskt hända dem. Dessa småföretagare blev utsatta för hot, trakasserier, mordbränder, explosioner mm, och deras barn blev kidnappade och hölls kvar i många månader tills de blev friköpta för en massa pengar.

Anglosaxiska amerikaner litade inte på italienarna och italienarna litade inte på anglosaxerna. Det var en extremt stor misstro mellan de båda grupperna. Polisen i Amerika var oftast anglosaxer, så när det hände hemskheter och annat otäckt mot en italienare, ja då gick de inte till polisen för att få hjälp. De försökte att klara sig själva.

Men långsamt men säkert så hände det saker bland italienarna i Amerika. Barnen som växte upp lärde sig engelska och blev amerikaniserade till föräldrarnas förtvivlan. De ansåg att barnen inte uppskattade den italienska kulturen och barnen kom rejält i kläm ganska så ofta.

Så småningom så blev en italienare polis, och han hjälpte italienare att våga börja lita på polisen. Saker och ting hände och det blev allt eftersom lite bättre. Men det var mycket trevande och små steg för att bygga ett förtroende mellan italienarna och anglosaxerna.

Italienarna bestämde sig för att själva strejka då deras levnadsförhållanden var så extremt urusla. Det blev tidningsnyheter på riksnivå och helt plötsligt så fick fabriksägarna stå till svars. Minimilönen höjdes. Italienarna bestämde sig för att inte längre vara strejkbrytare, och då blev de ännu bättre accepterade av de andra arbetarna.

Men fortfarande så fick de kämpa för att komma in i medelklassen och bli integrerade i samhället. Det är först de senaste 50 åren som saker och ting har skett, ofta är det barnbarnen till invandrarna som har integrerats så mycket att de går på universitet och får bra jobb och en fin karriär i samhället.

När jag såg dokumentärserien om italienarna på tv så var det som om jag kunde bocka av det allra mesta i hur det är här i Sverige. Det är inte lätt att integreras i ett annat land med en annan kultur. Vi formas av våra föräldrar och det vi upplever då vi är små barn. Sen när vi växer upp så går det inte att ändra på så mycket.

Så hur mycket fel gör vi i Sverige då vi försöker att integrera invandrarna? Ska man hela tiden klanka på svenskarna för att det tar tid för invandrarna att integreras? Men man kan ju inte heller skylla på invandrarna. Situationen är inte helt lätt för någon, och allt blir bara värre om man använder hårda ord och misstänkliggör varandra.

Det går att se de fyra timmeslånga programmen på UR Play.

”Italienare i Amerika handlar om de utmaningar som italienska immigranter ställdes inför i sitt nya hemland. Fattigdomen i Italien tvingade många att lämna sina familjer och söka försörjning på andra sidan Atlanten vid förra sekelskiftet. Serien skildrar historiska skeenden genom enskilda individers levnadsöden och berättar om invandrarnas nya livsförhållanden med förändrade levnadsmönster, anpassning och uppror. Här berättas om skådespelaren Valentino, framgångsrika strejker, maffian, basebollstjärnan Joe DiMaggio, Frank Sinatra, Sopranos och Gudfadern. Författare, historiker och människor med italienskt påbrå berättar om tiden vid förra sekelskiftet fram till nutid och delar med sig av egna erfarenheter, forskning, dramatiska händelser och italienska framgångar.”

http://urplay.se/Produkter/180559-Italienare-i-Amerika

 

Det här inlägget postades i Alla inlägg, Familjen, Genealogi, Samhällsfrågor. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s