Det är roligt att läsa litteraturvetenskap och något som jag verkligen kan rekommendera. Av en händelse så läste jag om diktaren Pontus Wikner. Han var en djupt troende kristen och homosexuell. I Litteraturens historia i Sverige, sid 250 kan man läsa följande:

 Pontus Wikner (1837-1888)

Som lyriker – under signaturen Fridolf – har han blivit mest känd för den kristna trosbekännnelsedikten ”Mig törstar”. Även hans dagböcker vittnar om hans religiösa kris, till stor del förorsakad av hans homosexuella läggning.

 Wikners  bidrag till den homosexuella historien består främst av att han var dem som först beskrev problematiken med homosexualitet och processen med att ”komma ut”. http://en.wikipedia.org/wiki/Pontus_Wikner

När jag läser Wikners kända dikt så kommer jag att tänka på de homosexuella vänner som jag har i kyrkan, hur de talar om kärlek, acceptans och förståelse – och hur de känner att Jesus Kristus accepterar och älskar dem precis som de är.

Som det låg vid tidens morgon

Då ur kaos framgick jorden -:

Tills omsider — o, jag glömmer

Ej den synen! – Tills omsider

Med en glans som solens mäktig,

Och som månens dock så stilla

Bröt i öster fram en stjärna:

Morgonstjärnan och sig ställde

Öfver Betlehem, där fordom

Hon för Österns vise teddes.

Och jag följde hennes maning,

Och jag såg ett barn i krubban.

Ur dess öga, rena, milda,

Lyste evighet och gudom;

I dess armar – ack så späda! –

Slöts på en gång jord och himmel;

I dess hjärta – ack så mänskligt! –

Bodde kärlek, nåd, försoning

För den fallna mänskligheten.

Och jag såg en älsklig yngling,

Hur han stod i templets salar

Hur gudomligt vishet rörde

Redan då hans späda tunga

Och jag såg en man, profeten

Ifrån Nazaret och hörde,

huru ljuft hans bjudning lydde:

”kommen alle” så han sade,

”som arbeten och betungens;

Jag vill vederkvicka eder”

Och för mänskoandens hunger

Bar han fram det första brödet,

Lifvets evigt friska manna,

 Han bar fram det, ej i formen

af en stelnad lagens bokstaf,

Ej i trånga dogmers hölje,

Ej i nya bud och stadgar:

Han bar fram det i ett hjärta,

Där hvar droppe blod var sanning

Och hvartenda pulsslag kärlek;

Som för storhet kunde vidgas

Och för mänsklig svaghet ömma

Och af idel kärlek brista.

Detta hjärta var hans eget!

Och han lärde mig i honom

Känna faders sanna afbild,

Mänsklighetens sköna urbild,

För min sträfvan – idealet

Så behöver ej min ande

Mer med Tomas ängsligt spörja:

”Hvar är vägen?” – så behöfver

Ej min tanke rådvill leta

Efter sanningen i gruset

Af de ramlande systemer,

Så behöfver ej mitt hjärta

Tvina bort i ändlös trånad

Efter lifvet som det lefves

I osäglig, helig kärlek:

Allt jag finner, allt jag vinner

I den ende som är Vägen,

som är Sanningen och Lifvet!

http://runeberg.org/vittrskr/0265.html