Det är roligt att läsa litteraturvetenskap och något som jag verkligen kan rekommendera. Av en händelse så läste jag om diktaren Pontus Wikner. Han var en djupt troende kristen och homosexuell. I Litteraturens historia i Sverige, sid 250 kan man läsa följande:
Pontus Wikner (1837-1888)
Som lyriker – under signaturen Fridolf – har han blivit mest känd för den kristna trosbekännnelsedikten ”Mig törstar”. Även hans dagböcker vittnar om hans religiösa kris, till stor del förorsakad av hans homosexuella läggning.
Wikners bidrag till den homosexuella historien består främst av att han var dem som först beskrev problematiken med homosexualitet och processen med att ”komma ut”. http://en.wikipedia.org/wiki/Pontus_Wikner
När jag läser Wikners kända dikt så kommer jag att tänka på de homosexuella vänner som jag har i kyrkan, hur de talar om kärlek, acceptans och förståelse – och hur de känner att Jesus Kristus accepterar och älskar dem precis som de är.
Som det låg vid tidens morgon
Då ur kaos framgick jorden -:
Tills omsider — o, jag glömmer
Ej den synen! – Tills omsider
Med en glans som solens mäktig,
Och som månens dock så stilla
Bröt i öster fram en stjärna:
Morgonstjärnan och sig ställde
Öfver Betlehem, där fordom
Hon för Österns vise teddes.
Och jag följde hennes maning,
Och jag såg ett barn i krubban.
Ur dess öga, rena, milda,
Lyste evighet och gudom;
I dess armar – ack så späda! –
Slöts på en gång jord och himmel;
I dess hjärta – ack så mänskligt! –
Bodde kärlek, nåd, försoning
För den fallna mänskligheten.
Och jag såg en älsklig yngling,
Hur han stod i templets salar
Hur gudomligt vishet rörde
Redan då hans späda tunga
Och jag såg en man, profeten
Ifrån Nazaret och hörde,
huru ljuft hans bjudning lydde:
”kommen alle” så han sade,
”som arbeten och betungens;
Jag vill vederkvicka eder”
Och för mänskoandens hunger
Bar han fram det första brödet,
Lifvets evigt friska manna,
Han bar fram det, ej i formen
af en stelnad lagens bokstaf,
Ej i trånga dogmers hölje,
Ej i nya bud och stadgar:
Han bar fram det i ett hjärta,
Där hvar droppe blod var sanning
Och hvartenda pulsslag kärlek;
Som för storhet kunde vidgas
Och för mänsklig svaghet ömma
Och af idel kärlek brista.
Detta hjärta var hans eget!
Och han lärde mig i honom
Känna faders sanna afbild,
Mänsklighetens sköna urbild,
För min sträfvan – idealet
Så behöver ej min ande
Mer med Tomas ängsligt spörja:
”Hvar är vägen?” – så behöfver
Ej min tanke rådvill leta
Efter sanningen i gruset
Af de ramlande systemer,
Så behöfver ej mitt hjärta
Tvina bort i ändlös trånad
Efter lifvet som det lefves
I osäglig, helig kärlek:
Allt jag finner, allt jag vinner
I den ende som är Vägen,
som är Sanningen och Lifvet!
http://runeberg.org/vittrskr/0265.html
