En svensktalande på vift i Helsingfors tempel

IMG_0632Hur är det att som svenskspråkig besöka Helsingfors tempel? Ja, trots att Finland officiellt är ett tvåspråkigt land inser jag efter en veckas besök att svenskan inte är mycket värd i detta land. Trots att finnarna har obligatorisk svenskspråkundervisning i skolan så tycks de mest ha sovit under lektionerna. I Finland är det engelska som gäller för den som inte behärskar det ädla finska språket.

Förra måndagen, 30 juni, tog jag flyget till Helsingfors. Ditresan tar 2.25 minuter och hemresan 25 minuter. Det gäller att komma ihåg att ställa om klockan till lokal tid. Anledningen till att jag beslöt mig för att ta mig till Helsingfors var inte för att besöka templet, utan för att träffa min kusinson som jag skulle ta DNA-test på. Han är min närmaste manliga släkting och genom honom kan jag nu får reda på mina genealogiska rötter med 11 markörer och 250 000 år tillbaka i tiden. Det ska bli spännande att se hur mycket finsk jag är eftersom min pappa var finlandssvensk, men folk kan påpeka för mig att jag ser finsk ut.

När jag bokade flygbiljetter så insåg jag att det var billigare för mig om jag stannade några dagar i Helsingfors och då kom jag att tänka på att jag faktiskt kunde gå i templet också. Jag har bara gått i templet i Stockholm och i Köpenhamn, så detta var en ny bekantskap. Templet i Helsingfors ligger egentligen inte i Helsinfors, utan i Esbo. När jag hade konstaterat detta så kom jag plötsligt på att en av våra gästskribenter, Johan Finne, också bor i Esbo. Jag kontaktade honom och frågade om vi kunde träffas.

Nu när jag skulle resa så gruvade jag mig över mitt dyrbara DNA-test. Det hade kostat mig nästan 2500 kr, vilket var betydligt dyrare än det test jag hade tagit på mig själv för att ta reda på min mormors….mors rötter. Mitt test hade gått på drygt 1300 kr. När man flyger så får man bara ta med sig max 1 dl vätska där förpackningen med vätska ska ligga i en genomskinlig plastpåse. Nu hade jag bara två små, små provrör, men om någon tulltjänsteman skulle få för sig att ta ett test från dem så skulle provrören bli värdelösa och hela DNA-testet gå om intet. Något annat som jag gruvade mig över var tempelkläderna. Skulle jag våga ta med mig paketet, dvs paketet med de tempelkläder som inte får visas offentligt? Jag ringde till Helsingfors tempel. De hyr inte ut tempelkläder, vilket de gör i Stockholm, men de lånar ut tempelkläder till resande gäster. Alltså packade jag bara ner min tempelklänning, underklänning, strumpbyxor och skor.

Johan Finne var så snäll att han erbjöd sig att möta mig på flygplatsen. Jag hade avslöjat hur mycket jag gruvade mig över att hitta till templet på kvällen eftersom jag är i närmast avsaknad av lokalsinne. Lyckligtvis förbarmade han sig utan att jag ens hade frågat honom och han använde sin hemlärare till att hämta upp mig.

Jag klarade mig genom tullen och blev mött på Helsingfors flygplats av två trevliga medlemmar. När jag kom till gästhemmet var jag ganska så hungrig och frågade tempelmissionärerna om hur det fungerade att komma in på kvällen i gästhemmet. Johan hade berättat att det låg en Lidl-affär en bit bort och jag tänkte ta mig en promenad dit. När broder Hanson fick höra min fråga så bjöd han istället in mig till parets lägenhet i gästhemmet. Jag fick sitta ner och blev bjuden på smörgåsar och mjölk. Syster Hanson berättade att hon bott i USA i över 40 år. Hon kom alltså från Finland. Broder Hanson var amerikan, men hade varit missionär i Finland. Det var först efter hans mission som paret kom att träffas och gifte sig. Jag fick en del frågor av syster Hanson om en finsk medlemsfamilj som hade flyttat till Sverige. Det var trevligt att kunna berätta att familjen fortfarande var i allra högsta grad aktiv i kyrkan och hörde till min grannförsamling. I slutändan hjälpte jag också syster Hanson så att hon blev fb-vän med hustrun i familjen. Syster Hanson var bara såå glad över att denna familj fortfarande var aktiva i kyrkan.

Johan hade frågat mig om jag skulle kunna tänka mig att vara med på tisdagen och hjälpa missionärerna flytta ut från sin lägenhet. De skulle flytta till en annan lägenhet och det var en hel del möbler. På tisdag förmiddag mötte Johan upp mig och vi tog bussen till det område där missionärerna bodde. Det blev en trevlig stund med missionärer och medlemmar och arbetet gick ganska så snabbt. Jag konstaterade roat att det minnsann fanns en sauna i missionärslägenheten. Efter flytten tog Johan och jag oss till Sello köpcentra i Esbo. Jag bjöd Johan på lunch och vi fick tilfälle att pratas vid lite. Efter att ha handlat frukostmat så åkte jag tillbaka till templet och gick sessioner.

Hur fungerar det att gå i ett finskt tempel när man är svenskspråkig? Jo, hänsyn och anpassning är ledordet. När jag skulle göra session så fick jag gå igenom förlåten på svenska. Jag undvek försiktigt att ingå i böneringen eftersom jag var rädd för att sessionsförättaren skulle hålla bönen på finska. I något fall frågade jag försiktigt och i vissa fall kunde sessionsförättaren hålla bönen på engelska. Den sista sessionen jag gick så misstänkte jag att sessionsförättaren kunde finska. Han var visserligen amerikan, men till skillnad från sin fru som var tempeltjänare under sessionen så hade han inga hörlurar på sig för översättning av sessionen. Mycket riktigt. Tempelbönen kom att bli på finska. Inte lätt att säga efter där inte, men sista meningen förstod jag i varje fall och kunde säga efter ”Vuonna Jeesuksen Kristuksen nimessä Aamen”.

Samma sak var det med förberedande/initiatory. Jag fick det på svenska och engelska istället för på finska, beroende på vilken syster som välsignade. En beseglingssession var jag också med på. Beseglaren var så snäll och sa allt på svenska när jag var framme vid altaret och ställföreträdande beseglade mina förfäder. Men sakta fick han staka sig fram. Jag riktigt kände hur han kämpade med svenskan. Till slut så sa han ”syster Troberg, går det bra om jag tar några av dina namn på finska?” Självklart, tyckte jag. Bara jag slapp vara den ställföreträdande, för inte skulle jag veta när det var min tur att säga något.

Några ord måste jag bara säga om templet. Jag tror Alvar Aalto skulle gråta av lycka om han såg templet. Det var så vackert. Visst är Stockholm tempel vackert, men Helsingfors……. När jag var i Celestiala rummet första gången så grät jag nästan, så vackert var det. I taket finns en kupol så det ser ut att vara 50 m till högsta punkten. Väggarna i rummet går i en svagt grönvit nyans som accentuerar takmålningarna med gröna löv. Att sitta i Celestiala rummet i komplett tystnad är som att känna himmelriket, hur det är. Det är en speciell känsla. En del medlemmar sitter tillsammans man och hustru och samtalar viskande med varandra, andra medlemmar sitter och nästan sover i sin fåtölj eller soffa, några ber och andra sitter och läser i någon av de skrifter som ligger framme. Själv tar jag tillfället i akt att verkligen be till min Himmelske Fader. Här är allt fokus på Gud. Naturligtvis har jag också lagt dit namn till templet som vi ber för. Johan bad mig speciellt att jag skulle lägga för en vän till honom som vi kunde hålla förbön för. Jag la en lapp både för Johans vän, för Johan och för några andra personer som jag känner speciellt behöver förbön.

IMG_0628

Det typiska finska torkskåpet – fanns naturligtvis i gästhemmet. När jag nämnde det för min ryska rumskamrat så berättade hon att så har de det i Ryssland också.

Gästhemmet är väldigt fint. Nu när jag reste så packade jag lätt. En succulent hade jag med mig som jag hade fixat från Botaniska trädgården att ge till Johan. Han konstaterade glatt att den succulent som jag hade gett honom överhuvudtaget inte finns att få tag på i Finland. Måste vara trevligt för en trädgårdsmästare som Johan. I Stockholms tempel ingår både lakan och handduk för den som sover över. Till min stora glädje, jag som inte hade packat ner någon handduk, så fann jag att till skillnad mot Stockholm, som erbjuder en handduk som närmast kan liknas vid ett frimärke, så fick jag både badlakan, en medelstor och en liten handduk. I Stockholm betalar man 60 kr för en natt på gästhemmet. I Helsinfors kostar det 7£, alltså motsvarande knappt 70 kr natten. Då får man del i ett flerbäddsrum, men ofta har det varit max 2-3 personer i samma rum och då kanske bara någon natt. De rumskamrater som jag hade var verkligen jättetrevliga.

Det är nästan konstigt vilken atmosfär det är i templet och på gästhemmet. Människor är väldigt öppna och närmast sårbart utelämnande. En av mina rumskamrater skulle fylla 50 år. Hon berättade att hon hade varit medlem i kyrkan i fem år. Hennes livshistoria var kantat av tragik. Hon berättade för mig att hennes barn var 22, 24 och 27 år gamla. Hennes man hade begått självmord för 20 år sedan då han gasade ihjäl sig i sin bil. Hennes äldste son bodde hos henne då han hade fått svåra hjärnskador till följd av missbruk. Jag talade med henne om att Herren aldrig dömer en person som tar sitt liv pga depression. Både hennes man och hennes son led av depressioner. Hon tackade mig för mina tröstande ord och det kändes gott att kunna förmedla någon slags tröst till denna fina kvinna. Det bodde också ett par yngre kvinnor i mitt rum ett par nätter. En av dem studerade politiska relationer i sitt hemland Estland. Nyfiket frågade jag henne vad hon tyckte om Sverige. Snabbt svarade hon att Sverige var känt för att betala ut en massa bidrag till invandrare  år efter år som aldrig fick jobb. Jag svarade henne att den inställningen har mest de politiska partier i Sverige som ligger nära nazistiska sympatier. Annars fanns det olika inställning till invandring i Sverige. Den andra kvinnan kom från St. Petersburg. Det hade tagit henne sex timmar med buss för att komma till Helsingforst. Hon skulle bara utföra ställföreträdande dop och hon längtade efter att få gå igenom templet. Denna unga kvinna berättade för mig att hon både arbetade och studerade heltid på distans på BYU, kyrkans universitet. Eftersom hon hade tempelrekommendation så kunde hon studera på distans och i Ryssland så fick hon tillåtelse att välja mellan att studera antingen en master i business eller en master i webbdesign. Hon berättade att hon fick betala 200 dollar per termin för sina heltidsstudier. När jag tyckte att det var dyrt, så svarade hon bara ”å, nej. Det är 10 gånger dyrare att studera vid ryska universitet.” Själv kände jag till sedan tidigare, och har även bloggat om, kyrkans utbildningsfond, där studerande får ta lån från kyrkan för att studera, men att distansstudier vid BYU var kraftigt subventionerade för aktiva medlemmar i kyrkan, det var något nytt för mig.

På torsdagen träffade jag Johan Finne igen. Han lotsade mig genom Helsingfors gator till Stockmans – ett stort shoppingcentra där ”allt” skulle finnas. Min systerson, som fixade succulenten åt mig, hade satt upp en liten önskelista där han önskade sig kristallsocker, malt och pumpernickel. Med Johans hjälp hittade vi allt och sedan bjöd jag Johan på middag på en vegetarisk restaurang som han rekommenderade. Naturligtvis hade han flörtat med sin hemlärare igen som skjutsade oss och som tack bjöd Johan honom på middag också. Efter middag och inköpsrunda tog vi en promenad längs med Helsingfors kajer. Nyfiket frågade jag om Helsingforsborna fortfarande tvättar sina trasmattor i havet och hänger upp dem på ställningar vid kajerna. Det kände faktiskt inte Johan till och han var road över att en turist som jag visste mer än honom om detta. Jodå, det visade sig att tvättställningarna forfarande fanns kvar och att det t om fanns ett matställe vid kajen som hette just matta- nånting just pga den berömda matttvätten.

På fredagen så fick jag äntligen tillfälle att träffa min kusinson. Innan jag träffade honom så tänkte jag i mitt stilla sinne att eftersom jag aldrig träffat honom förut och inte visste vilken typ av person han var, så skulle jag be att få se hans id-kort så jag visste att han inte  hade skickat en kompis dit istället bara för att driva med mig. Klockan 11 träffades vi i Sello köpcenter i Esbo. Han kom tillsammans med sin dotter som jag kände igen från facebook. Men inte behövde jag be om hans id-handling

IMG_0634
Min kusinson med DNA-testet

inte. När jag såg honom så började jag nästan gråta för han var så otroligt lik min pappa i utseendet. Det var en otrolig känsla att få träffa denne släkting för det kändes precis som om jag kommit till evigheten och åter fått chansen att få träffa min pappa; inte heller en gammal man, utan min pappa som relativt ung. Jag bjöd min kusinson och hans dotter på fika och han berättade en del om släkten. Han var mycket öppen med att hans pappa hade supit ihjäl sig och dött vid 66 års ålder. Vi pratade om hur min farfar, hans farfarsfar också hade supit mycket och jag berättade att min pappa hade försökt prata med sin brorson för 30 år sedan och försökt förmå honom att sluta upp med spriten. Själv var min pappa övertygad absolutist, vilket inte är så konstigt med tanke på vilka uppväxtförhållanden han hade haft. Min kusinson gav mig kopior av en bodelning mellan min farmor och min farfar där det framkom att familjen hade mycket stora skulder. Jag räknade snabbt ut att min pappa var 18 år då bodelningen hade gjorts. Sen fick jag ett inbjudningskort till min pappa från den dynamitfabrik som han arbetade på som ung. Det kändes väldigt speciellt eftersom min pappa hade berättat för mig att han hade arbetat på en dynamitfabrik under kriget.

7343e-img_0653

Tystnadens kapell

Johan Finne med sin tavla som han ska låna ut till HBTQ-utställningen.

På lördagen tog Johan mig till Tystnadens kapell i Helsingfors. Det är en ekumenisk kyrka, helt byggd i trä, där man ska sitta helt tyst i andaktsrummet.  Johan hade med sig en tavla som han stolt visade för mig. Det var en tavla som föreställde en man som kysste Johan på kinden vid ett idrottsevenemang. Tavlan skulle Johan låna ut till en HBTQ-utställning. Jag fick förmånen att ta en bild av Johan med tavlan innan han vinkade av mig på Flygbussen.  Ja, och var tror ni hände på flygplatsen sen? Jo, jag åkte fast i tullen. Jag nästan jublade över att mitt DNA-test redan var säkrat och postat och att jag INTE hade packat ner paketet i tempelklädseln eftersom jag nu fick packa upp väskan helt och hållet. Ja, naturligtvis hade jag åkt fast på kassen med min systersons grejor. Av någon anledning så gillar inte tullens säkerhetssystem antingen malt, socker eller pumpernickel.

IMG_0648

Johan Finne i gästhemmet. En av de trevligaste människor jag träffat. Jag funderade filosofiskt om det var homofobiskt att beklaga sig över att de underbaraste männen är homosexuella…..

Att vara svensk är nog ändå ganska så speciellt. Johan berättade att när han döpte sig i november så dök det upp 40 st svenskar från närliggande församlingar till hans dop, personer som Johan överhuvudtaget inte kände. De var jätteglada över att en svensk hade döpt sig i kyrkan och Johan blev glad över att bli så välkomnad som svensk i kyrkan.

Om gunneltroberg

Dikter, texter, mat, musik och allt annat som gör livet levbart.
Det här inlägget postades i Alla inlägg, Filosofiska tankar, Genealogi, Livet som mormon, Sexualitet, Tempel, Uppmuntran och tröst. Bokmärk permalänken.

En kommentar till En svensktalande på vift i Helsingfors tempel

  1. mormonlady skriver:

    Det här var en helt fantastisk reseskildring. Hur spännande som helst att läsa 🙂

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s