Vad är egentligen en kvinnofälla och vad är det vi väljer bort egentligen?

eilaEgentligen så är inte jag rätt person att skriva ett sånt här blogginlägg – eller så är jag det, som ett varnande exempel. Jag har ställt upp på samhällets krav på heltidsarbete, ta hand om barnen  och hemmet osv, allt samtidigt som jag har studerat heltid.  Den nyttiga läxa som jag fick för ett antal år sedan var en utmattningsdepression. Det tog mig flera år att komma tillbaka och tycka att jag var helt ok, trots att jag inte gick på 250%. Idag jobbar jag bara 116% samt lite extra ibland, studerar halvtid istället för heltid och tar hand om mina fyra barn.  Jag inser själv när jag skriver detta att jag inte helt har omvänt mig, men det har blivit mycket bättre. Jag kan faktiskt låta disken vara på kvällen och ta den på morgonen istället. Kraven har sjunkit och jag mår betydligt bättre.

Därför blir jag också glad som kvinna när jag kan få ett erkännande som  t ex när jämställdhetsminister Maria Arnholt ( Källa: Tara nr 5 2014, s. 27 ) skriver att vi kvinnor faktiskt bör tagga ner och inte jobba så mycket. Vi kan leva enklare, billigare. Själv suckar jag när jag läser texten och tänker på att yngsta dottern ska ha en ny cykel nu i slutet av maj, yngste sonen vill ha en skateboard för 1500 kr och en BMX och äldsta dottern nu också måste ha en vuxencykel och att jag behöver köpa en ny tvättmaskin. Själv kan jag leva enkelt, men tyvärr så är inte barnen lika villiga.

Tara

Rätta mig om jag har fel, men har inte allt fler kvinnor börjat opponera sig  mot alla krav som ställs på oss kvinnor? Är det inte så att det inte längre är bara superreligiösa fanatiker som anser att vi bör lägga ner mer tid på barnen och familjen istället för på saker?

En annan skribent som jag nyligen uppmärksammat är Alice Teodorescu, ”Borgerlig samhällsdebattör, jurist och verksam hos Företagarna. Grundare av det kvinnliga nätverket ”En plats i himlen för kvinnor som hjälper varandra”. Har tidigare som varit ledarskribent på bland annat Barometern och Gotlands allehanda. ”

Så här skriver hon om förskoleverksamheten i Sverige. Det är skrämmande läsning:

Avgörande livsval

Jag är ingen kamikazepilot, även om valet av krönikeämne kanske talar för motsatsen. Men jag kan inte hålla tyst längre trots att jag vet att många kommer uppröras och att mina åsikter kommer avfärdas

Nej, jag är ingen kamikazepilot, även om valet av krönikeämne kanske talar för motsatsen. Men jag kan inte hålla tyst längre trots att jag vet att många kommer uppröras och att mina åsikter kommer avfärdas – jag har ju inga egna barn och erfarenhet slår alltid fakta i dagens känslobaserade debatt. Men det gör inget. Det är inte primärt för er skull som vi behöver prata om det. Det är för era barns skull.

I Sverige har nio av tio elvaåringar en egen smart mobil. Vad det säger om debatten om barnfattigdomen lämnar jag till en annan krönika. I Sverige går alla barn i skolan och har tillgång till god vård. I Sverige är de flesta barn befriade från aga, barnarbete, förtryck och krig.

Men visste du att antibiotikaanvändandet i Sverige minskat samtidigt som användandet av läkemedel för att barn ska klara sin vardag kraftigt ökat? Visste du att antalet barn som får receptbelagda sömnmedel ökat med 170 procent till dryga 11 000 stycken under de senaste sex åren? Eller att antalet barn som medicineras för ADHD ökat med 178 procent under samma period? Eller att totalt 26 000 barn i åldrarna 0-17 år åt ADHD-medicin av något slag under år 2012? Att 541 av dessa personer var barn i förskoleåldern?

Visste du att 32 procent fler barn fått antidepressiv medicin utskriven, att över 1 000 barn under tolv år medicinerades med antidepressiv medicin under år 2012, att det är en ökning med 50 procent? Visste du att 12 000 svenska barn och unga år 2012 fick lugnande medel, att nära 3500 av dessa var i förskoleålder och 880 stycken var spädbarn?

Vad utvecklingen beror på råder oenighet kring. Men något är rysligt fel när statistiken ser ut som den gör samtidigt som barnen har de historiskt bästa förutsättningarna att må bra. I det läget måste vi förutsättningslöst våga granska det samhälle vi skapat.

I dag går nästan hälften av alla ettåringar, nio av tio tvååringar och 95 procent av alla tre-femåringar i förskola. Där vistas de allt längre dagar, inte sällan i stora barngrupper, med personal som fått alltmer administrativt ansvar och där personalomsättningen kan vara stor. Samtidigt vet vi från forskningen att den stress och de separationer som små barn utsätts för kan lägga grunden för livslånga trauman med psykiska problem, anknytningssvårigheter och stort lidande som följd. En problematik som i många fall framskymtar först långt senare.

Det är nu en del börjar rasa, framför allt kvinnor som tycker att det ligger något skuldbeläggande i mitt resonemang. Kvinnor som ivrigt påtalar att deras småttingar älskar sina förskolor, att de är hur trygga som helst. Och att kvinnan måste få jobba.

Vi måste våga se att det kan finnas en intressekonflikt här och att intressekonflikter per definition är svåra. Det i sig räcker dock inte som argument för att avstå från en diskussion om våra prioriteringar. Det är dags att göra upp med myten om att någon, kvinna som man, kan få allting samtidigt.

Att välja är att välja bort, och varje val har ett pris. Är det barnen som får betala? ” (Källa: Helsingborgs dagblad 140403)

En medlem i facebookgruppen Hemmaföräldrars nätverk  skriver följande i en statusuppdatering:

Vi kvinnor är förvisso bedragna”. ”Det skulle ha blivit frihet och jämlikhet och mer fritid och mer familjetid, när också kvinnorna kunde få ta arbete på arbetsmarknaden. Men i verkligheten har det blivit så, att den sammanlagda arbetstiden – såväl utanför som i hemmet – för hela familjen har blivit längre. Livet har blivit tyngre för både män och kvinnor. De unga familjerna med ett par barn har det nu på åttiotalet svårare än vad min generation hade det på femtiotalet.” Detta skrev Gun Kessle 1985 – klartänkt, intelligent, informerad – sambo med Jan Myrdahl, svärdotter till Alva Myrdahl – en av eldsjälarna bakom den förtryckande familjepolitiken i vårt land. 1985 alltså. Och fortfarande är vi lurade, kvinnor som män, och inte minst våra barn ….” Källa:  Aftonbladet 1985-03-13 sid 5: Vi kvinnor är förvisso bedragna

bedragna

 

 

Om gunneltroberg

Dikter, texter, mat, musik och allt annat som gör livet levbart.
Detta inlägg publicerades i Alla inlägg, Ekonomi, Hälsa, Kvinna/feminism, Samhällsfrågor. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s