Ödmjuk förtröstan på Gud

image (11)

Jag fick i uppgift till idag att tala om president Wilford Woodruffs liv, kapitel 10 i Kyrkans presidenters lärdomar. Det finns mycket som vi kan lära oss av honom idag.

”Det enda jag förundrat mig över i hela mitt liv, har varit att Herren valde ut mig till någonting, särskilt till apostel och president. Men det är hans sak, jag hade ingenting med det att göra.

Jag är helt beroende av Herren. Det har jag alltid varit, även under mina resor och heliga uppdrag när jag predikat Kristi evangelium för mina medmänniskor.

Vi behöver komma ihåg att vår styrka, vårt hopp och vår kraft ligger i Guds hand och inte hos människor.

Jag säger till alla människor — jude och hedning, stor och liten, rik och fattig — att den Allsmäktige Herren har kraft i sig själv och är inte beroende av någon människa för att utföra sitt verk. Men när han kallar människor att utföra hans verk måste de sätta sin lit till honom.”

Hur ofta får inte folk för sig saker och ting om ledarna i kyrkan som är felaktiga? När jag läser på internet så kommer samma argument upp gång på gång. Hur ofta ska det tjatas om det egentligen?

Ledarna i kyrkan är människor precis som vi, och det bästa sättet att förstå dem är att läsa om vad de sagt och gjort. Hur ofta tar vi tid till detta?

Det är viktigt att förstå att de inte gjort karriär i kyrkan, de har inte fått den position som de har på grund av att de haft vassa armbågar och tagit sig upp i hierarkin med egen kraft.

”Jag hörde Joseph Smith säga att Oliver Cowdery, som var denna kyrkas andre apostel, sade till honom: ”Om jag lämnar denna kyrka, då faller den.”  Joseph sade: ”Oliver, försök bara.” Oliver försökte. Han föll, men Guds rike gjorde det inte. Jag har känt andra apostlar som tyckte att Herren inte kunde klara sig utan dem. Men Herren fortsatte sitt verk utan dem. Joseph sade: ”Oliver, försök bara.” Oliver försökte. Han föll, men Guds rike gjorde det inte.  Jag har känt andra apostlar som tyckte att Herren inte kunde klara sig utan dem. Men Herren fortsatte sitt verk utan dem.”

Gud klarar av sitt verk på jorden utan oss, men vi klarar oss inte utan Gud. Gud är inte beroende av oss, men vi är beroende av honom. Det kanske svider lite i köttet när vi inser att vi behöver tänka så, men om vi vågar vara modiga och se på våra svaga sidor så ger det andlig kraft. Gud behöver inte vår styrka, han behöver vår svaghet. Vad har vi för svagheter att erbjuda Gud? Vad vågar vi erkänna för oss själva?

President Woodruff kände apostlar i kyrkan som tyckte att de kunde klara sig utan Gud. Om man läser vad han säger, så säger han att han känner apostlar som definitivt inte var fullkomliga, och de försökte inte vara det heller. Apostlar som gjorde felaktigheter och misstag.

”En tredjedel av himlens härskaror kastades ut på grund av sitt uppror … De finns i varje stad och by där jordens invånare bor, och särskilt där det finns sista dagars heliga … Tror ni att dessa onda andar befinner sig i vår omgivning utan att försöka göra någonting? Sover de? Har de inte ett verk att utföra?

Till mina bröder i prästadömet säger jag att vi har en väldig kamp att utkämpa mot dessa andar. Vi kan inte undkomma den. Vad kommer de att göra med er? De försöker få oss att göra allt det som inte är rätt. Dessa djävlar skulle bli mycket glada om de kunde få mig och mina bröder att tycka att vi är stora män, klyftigare än någon annan, om de kunde få oss att vända oss mot varandra och försöka bekänna vår broders synder istället för våra egna.”

Visst blir vi alla lite nyfikna på vilka dessa apostlar var, men vi får leva i ovisshet för Woodruff vill inte peka finger och bekänna deras synder utan han håller det för sig själv.

Den som läser allt lite för snabbt kanske missar poängen och får för sig att vi i kyrkan inte förstår att ledare gör fel ibland. Men ledare gör fel ibland, för de är människor, och andra ledare i kyrkan både ser och uppfattar det. Men de låter bli att bekänna deras synder, utan arbetar vidare med sig själv istället. Klarar vi av det också, eller faller vi i diket och bekänner andras synder istället?

Den klassiske antimormonen, det är en person som tycker om att försöka bekänna andras synder istället för sina egna. Samma attityd gäller i världen. Hela skvallerpressen och alla kvällstidningar är fulla av berättelser om människor som försöker att bekänna andra människors synder. Vågar de inte bekänna sina egna? Om inte, varför då?

”Vi bör därför ge noga akt på oss själva. Jag bör göra detta, mina rådgivare och apostlarna bör göra det, vi bör alla göra det … Och om våra ögon är öppnade till att förstå det som hör Gud till, kan vi förstå vårt ansvar. Vi kan förstå det heliga prästadömets kraft och vårt förhållande till Gud. Vi bör sannerligen ödmjuka oss inför Herren. Var ödmjuka, var vaksamma, var bedjande. Ta er i akt för högmod så att ni inte likt andra faller.

Två stora dygder … ger människan himmelsk kraft — redbarhet och en god karaktär. Om en människa äger dessa egenskaper, om hennes hjärta är trofast och ståndaktigt, om hennes liv är rent, och om vi därtill bifogar ödmjukhet, är hon [beskyddad] mot ett otal svagheter och kan motstå en mängd frestelser. Vi har alla våra svagheter. Gud har tillåtit dem för att vi ska lära oss ödmjukhet och visa kärlek mot andra.”

Den som vill leva ett kärleksfullt liv pekar inte finger åt andra, för då pekar tre fingrar tillbaka. Lika dant blir det om man pekar finger åt Gud då man känner sig arg eller besviken. Och hur pinsamt är inte när man i framtiden kommer på vad man gjort tidigare i livet? Hur ska man kunna ställa allting till rätta då? Vissa saker går kanske att korrigera, men ibland är skadan så stor att det inte går att göra något åt det.

Det är lättare att be Gud om förlåtelse än att korrigera vad man gjort fel mot andra människor och be de om förlåtelse. För det man har gjort fel och syndat mot andra människor kan ha påverkat dem så mycket att man har ändrat deras möjligheter i livet.

Har vi stoppat andra människor från att få framgång bara för att vi själva vill få framgång? Hur långt går vi i vår strävan efter framgång i livet? Har vi vassa armbågar och går vi över lik, eller går vi varsamt fram i livet och försöker att hjälpa andra människor så att de får framgång?

http://www.lds.org/bc/content/shared/content/swedish/pdf/language-materials/36315_swe.pdf?lang=eng&clang=swe

Det här inlägget postades i Alla inlägg, Profeter, profetior, Teologi. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s