Religionerna måste kunna utmanas???

ateismÄr jag en hemsk mamma? Ja, frågar du min tonårsdotter så blir svaret otvetydligt ”ja”, men frågar du mina tre yngre barn, varav en – ve och fasa – blir tonåring i år, så blir svaret ”nej”.

Själv brukar jag säga till mina barn att ” jag  är inte perfekt, men jag älskar er.” Som förälder kan man begå många misstag, Samtidigt kanske man inte alltid ska klandra sig själv om ens barn gör fel. Läste idag en artikel i Aftonbladet (140116. Mamman: Vad gjorde jag för fel?) om en mamma som undrar hur hennes son har kunnat bli nazist. Visst spelar uppfostran roll, och visst tänker jag till när jag läser att sonens pappa röstar på Sverigedemokraterna, men annars verkar det, enligt vad som framgår av artikeln, som  om gäng och grupptryck skulle ha påverkat sonen.

Som föräldrar påverkar vi naturligtvis våra barn, men samtidigt lever vi inte i ett vaccum. Mina föräldrar var inte organiserat religiösa, tvärtom avskydde de organiserad religion. Ändå blev jag ”mormon”, till mina föräldrars fasa. Det var vissa saker i mina föräldrars uppfostran som naturligtvis banade väg för mitt religiösa val. Mina föräldrar var helt emot alkohol och tobak och ansåg att sex var något som hörde till äktenskapet. De hade också en gudstro, men var i likhet med de flesta svenskar privattroende. Så naturligtvis hade jag vissa värderingar med mig i bagaget när jag kom i kontakt med kyrkan vid sexton års ålder.

När jag uppfostrar mina barn så är det många tankar jag har i bakhuvudet. Mina barn ska utvecklas så mycket som möjligt. De ska ha flera aktiviteter. Idrott är ett måste och musik är ett måste. Så mina barn spelar alla ett instrument, med mer eller mindre entusiasm. Min äldste son hävdar att han ska sluta spela fiol när han är 18 år och får bestämma själv, min yngsta dotter pratar om att hon vill bli musik- och idrottslärare när hon blir stor. Idrott går det bättre med. Den idrott som ges i skolan ger jag ärligt talat inte mycket för. 1-2 timmars idrott i veckan ger inte speciellt mycket. Istället ligger ansvaret på oss föräldrar. Eftersom jag har barn som dessutom klättrar på väggarna om de inte får idrotta så har det varit extra viktigt i vår familj.

Naturligtvis uppfostrar vi som föräldrar alltid våra barn. Vi ger dem, förhoppningsvis, goda vanor, vi ger dem normer och vi är framför allt deras exempel. Så när jag uppfostrar mina barn i min religion så är det främst via min helthetssyn på livet. Mina barn ska leva ett sunt och utvecklande liv, de ska ha vänner från världens alla hörn, de ska lära sig mycket och de ska vara snälla mot andra människor och kunna ta ansvar.

Sverige är ett sekulariserat land. Ändå är jag övertygad om att föräldrar, oavsett om de har någon religiös tro eller inte, uppfostrar sina barn i enlighet med den övertygelse de har. Alla har vi någon slags uppfattning om rätt eller fel och hur vi vill att våra barn ska vara.  Samma sak gäller naturligtvis mig, som nu råkar vara religiös.

Ibland upplever jag att det finns personer som betraktar sig som frigjorda, frisinnade ateister som inte inser att de gör precis som  vad jag gör, nämligen uppfostrar sina barn enligt sin övertygelse. Religion definieras som något otvetydligt ont och alla religiösa buntas ihop i en gemensam bunt, precis som har gjorts med invandrare. Men alla är vi  olika. Jag kräver inte hemundervisning av mina barn för att de använder annorlunda kläder, jag kräver inte separat simundervisning för flickor och pojkar, jag kommer inte ens att tvinga in mina döttrar i tvångsäktenskap och… hör och häpna… jag håller inte ens mina barn i en religiös friskola.

Även inom min kyrka går åsikterna isär vad gäller barnuppfostran. En del föräldrar låter inte sina barn gå på idrottsträning eller barnkalas på söndagar, men andra som jag, har alltid låtit barnen idrotta eller gå på barnkalas, även på söndagar. Just nu har jag en 8-åring som går på fotbollsträning kl 9-10, sen åker vi till kyrkan för att slutligen ta oss till hennes gymnastik 14.30. Några saker är dock genomgående gemensamt för de flesta medlemmar i kyrkan. Barn ska helst inte tillbringa så mycket tid på förskola när de är små, utan kunna växa upp hemma. Men den åsikten behöver man  inte vara religiös för att ha. Även vetenskapliga forskare är av åsikten att hemmet är den bästa platsen för små barn att växa upp i. (Källa: Bt. 140113. Låt små barn få vara hemma längre.)

Naturligtvis uppfostrar jag mina barn i evangeliet, men samtidigt går mina barn i en vanlig friskola med flera muslimer och även ateister. De går i kyrkan på söndagar, vi håller bön tillsammans och vi har hemafton tillsammans. Hemafton är naturligtvis populärast för det innebär myskväll med något hembakat till.

En person som jag gillar mycket är Björn Ulvaeus. Den dag han ”kommer ut” och erkänner att han tror på Gud så kommer ivarjefall inte jag att förvånas. Det som håller emot är förmodligen att han sätter vetenskap i motsatsförhållande till religion och plockar fram det värsta avarterna inom skilda religioner och ser det som typiskt för religiositet i allmänhet. Om en av sin musikals rollfigurer skriver han:

Karl Oskar, hennes man, delar inte hennes religiositet. Men han fördömer aldrig. Han hädar ibland, men vem gör inte det. Han ifrågasätter ofta, men djupt inuti tycks han vilja tro på Kristinas Gud.” (Ulvaeus)

Inte för att jag erkänner mig som freudian, men jag tror att även Ulvaeus djupt inom sig har en önskan att tro. Som mormon vet jag att denna önskan är livsfarlig. I MB beskrivs nämligen hur man får en tro genom att till en början ha en önskan om tro.

Religionernas anspråk växer i dag på bekostnad av förnuft och vetenskap. Det känns på många sätt som om vi håller på att lämna upplysningstiden och det skrämmer mig. Vi behöver ett starkt sekulärt svar på vår tids stora frågor.” (Ulvaeus)

Vad vetenskap beträffar så skulle jag önska att våra kära vänner ateisterna inte drog alla ”religiösa” över en kamp. Som mormon tror vi nämligen att sann religion och vetenskap inte står i motsättning till varandra. I vår kyrka har vi dessutom ett stort antal vetenskapsmän inom bl a naturvetenskap.Dessuton har ”vetenskap” använts som om det vore religion. Glöm inte kritiken mot vetenskapen, annars kan vi lätt ramla tillbaka till att mäta skallar på ett rashygieniskt intitut.

Nedan ett för ateister kanske provocerande inslag. En av kyrkans ledare, äldste Bednar, undervisar en ung man vikten av att be, läsa skrifterna och vara snäll mot sina medmänniskor.

Fri tanke. Religionerna måste kunna utmanas. Av Björn Ulvaeus.
Expressen. 130731. Vem vågar stå upp för barns rätt att slippa religiös indoktrinering?

Om gunneltroberg

Dikter, texter, mat, musik och allt annat som gör livet levbart.
Detta inlägg publicerades i Alla inlägg, Filosofiska tankar, Forskning och vetenskap, Livet som mormon, Psykologi, Samfund, kyrkor och religioner, Samhällsfrågor. Bokmärk permalänken.

15 kommentarer till Religionerna måste kunna utmanas???

  1. janne skriver:

    Hur upplevde barnet det hela?
    Såg lite obekvämt ut.
    Varför är vi fast om vi går utanför mattan?

    Gilla

    • Gunnel Troberg skriver:

      Jag tror nog att pojken blev rörd av situationen. Om vi lämnar evangeliet så är det lätt att man stannar kvar utanför evangeliet. Tänk t ex om jag inlett ett utomäktenskapligt förhållande eller börjat med någon drog. Hur lätt är det att komma tillbaka till kyrkan då?

      Gilla

      • janne skriver:

        Jättesvårt.Speciellt om man som apostel håller fast någon istället för att undervisa om Kristi försoning.Där missades något väsentligt.
        Är vi inte alla utanför mattan om det inte var för Jesus?

        Gilla

      • Gunnel Troberg skriver:

        Du har helt rätt Janne. Alla har vi syndat och gått miste om härligheten, säger ju Paulus. Men, vi har också tilldelats en egen fri vilja att närma oss Gud eller inte. Tänk på vår tro som en relation. Om du inte läser din frus kärleksbrev, inte talar med henne, inte är snäll mot din familj -hur bra är det då?? För att komma nära Gud så måste vi ta del av hans ord, tala med Gud och vara kärleksfulla mot vår omgivning.

        Gilla

      • janne skriver:

        Synd bara att det glömdes bort.
        Att hålla kvar pojken och spela,,ja vem.Istället för att ta chansen och berätta om försoningen och visa vägen tillbakas tycks mig som en liten miss av det speciella vittnet.Det blir lite som evangelium av gärningar istället för nåt.Men strunt samma.

        Gilla

      • Viggo skriver:

        Tycker du överdriver. Detta var ett perfekt exempel på konsekvenstänkande. Om du inte gör A så kan X hända.

        Gilla

      • janne skriver:

        Ja såklart.
        Men varför lämna pojken kvar i syndens våld?
        Jag saknade andra akten i dramat: Hur man kommer tillbaka.
        Nu lämnades pojken i hopplösheten istället.
        Som pricken över iet,kunde vi fått hoppet tillbaka.

        Gilla

      • Bahra skriver:

        Då kommer ju frågan upp om du såg hela klippet, eller om vi sett samma klipp. För så slutar den ju inte alls.

        Tycker Bednar svarde bra på pojkens fråga och avslutar helt och hållet till pojkens fördel.

        Gilla

      • janne skriver:

        Snarare hoppade över hur han tog sig från fel ställe till rätt.
        Men det slutade bra.
        Grejen är den att ingen av oss gör det vi ska och vi hamnar utanför mattan hela tiden allihopa.Saknade jesus i liknelsen.Men om alla är nöjda så är jag det också.

        Gilla

      • Viggo skriver:

        Det är en skillnad på att försöka göra det vi ska och att ge upp på det vi ska. När man slutat läsa skrifterna så har man gett upp (om än för stunden) och då är det lättare att stanna kvar utanför mattan och svårare att stanna kvar eller ta sig tillbaka på mattan.

        Gilla

      • janne skriver:

        Utanför mattan var att synda om jag förstod det rätt.
        Klart att det är svårt att ta sig tillbaka.Speciellt om vi tror att det räcker med att börja göra rätt igen.
        Därav Jesus.Utan Jesus kan vi göra rätt så mycket vi bara orkar.Men vad hjälper det?
        Det blir koncentrerat på oss istället för Jesus.Eller med andra ord.vi riskerar hamna i ett gärningarnas evangelium där vi tror det är våra gärningar som fixar oss tillbaka till mattan.

        Gilla

      • Viggo skriver:

        Nja, tycker det är ganska tydligt överallt att gärningarna inte frälser utan det är genom Kristus. Och det är mycket genom de små sakerna vi närmar oss Kristus. Att börja göra rätt igen är ett bra steg att ta.

        Gilla

      • janne skriver:

        ”Nja, tycker det är ganska tydligt överallt att gärningarna inte frälser utan det är genom Kristus.”

        Ja precis.

        ”Och det är mycket genom de små sakerna vi närmar oss Kristus. Att börja göra rätt igen är ett bra steg att ta.”

        Ja precis. EFTER att han lämnat golvet.Synd bara att det inte sades hur vi kan lämna golvet..
        Men strunt i det.Det kommer fler tillfällen.

        Gilla

      • Bahra skriver:

        Känner också att du överdriver lite, Janne.

        Det var ingenting som glömdes bort. Bednar svarar på pojkens specifika fråga.

        Gilla

  2. Mormonlady skriver:

    Vad bra att du skrev om att åsikterna går isär i Mormonkyrkan när det gäller barnuppfostran. Alla föräldrar gör inte lika dant. Det är jätteviktigt att komma ihåg detta.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s