Det är väldigt vackert

200912121256_64678421Krönika i Norra Halland, 13 december 2013

Familjen älskar Jul på Liseberg. Nyligen, under en frostfylld kvällshimlen, spatserade vi runt bland väldekorerade marknadsstånd, såg på julshow, åkte skridskor, klappade djur och viktigast av allt, kalasade på rostade mandlar.

Men kärleken till denna julmarknad delades tydligen av andra också. Under delar av kvällen kunde man knappt ta sig fram. Det var trångt med entusiaster framför alla attraktioner och marknadsstånd. Framför alla platser utom en.

När jag såg den imponerades jag av hur verklighetstrogen utställningen var. Men det var något mer. Gående mot stallet, med dottern på mina axlar, kändes det nästan som om jag var där – en av herdarna som i förundran närmade sig det unga parets enkla boning, där ljuset från en stjärna vilade på krubbans barn.

Det var den finaste av utställningar, insvept i ett lugn som sträckte sig långt bortom tumultet i resten av parken. Men framför Jesusbarnet var det tomt.

”Var är alla människor?” frågade Clara.

Jag tvekade. Å ena sidan delade jag hennes besvikelse att så få var intresserade av julens sanna mening. Å andra sidan, jag ville inte säga något dömande om andra.

”De kommer nog snart”, svarade jag bara.

Clara klättrade ner från mina axlar och närmade sig stallet. ”Hoppas det!”

Efter en stunds tystnad vände hon sig om. ”Det är väldigt vackert!”

Jag hukade mig ner och tillsammans såg vi på barnet. Jag undrade varför platsen inte lockade till sig fler människor. Visserligen fanns där inga chockladhjul, inga stånd med sill och julkorv, inte ens rostade mandlar. Men där, stilla i sin krubba, låg ett barn, ett barn som kom för att skänka det ingen annan kunde: förlåtelse; sinnesfrid; sann kärlek; varaktig lycka.

Vi letar alla efter detta. Frågan är bara om vi letar på rätt plats? Det är just därför julen är så viktig, för den påminner oss om var vi bör vara i livet, oavsett om vi är troende eller inte. För när vi i symbolisk mening kommer till Jesusbarnet då visar vi att vi vill leva ett liv som han levde. Stjärnan som lös för honom var hoppet om förlåtelse och kärlek. Den kan också vara ledstjärnan i våra liv.

Jag tar min dotter i handen. ”Ja… det är väldigt vackert!”

En glad Lucia och en god jul till er alla!
Kram, Louis

http://herrey.wordpress.com/2013/12/13/det-ar-valdigt-vackert/

 

Det här inlägget postades i Alla inlägg, Familjen, Filosofiska tankar, Högtider och evenemang, Livet som mormon. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s