Som nyskild är naturligtvis förtvivlan stor. Så är det för alla. Det finns miljoner ting att oroa sig för, ekonomin, barnens välmående, en oviss framtid.

För mig betydde det mycket att ta del av prästadömsvälsignelser. Jag bad olika prästadömsbärare om att få en välsignelse som stöd för hur jag skulle gå vidare i livet.

Något som jag oroade mig mycket för var mina barn. Hur skulle jag som ensamstående mamma klara att uppfostra mina barn i evangeliet? Jag såg trofasta starka familjer i min egen församling där barnen, trots sin uppväxt, valde ett liv utan evangeliet.

Den sorg och rädsla jag hade var inget som jag delade med mig av. Jag var den enda skilda kvinnan i församlingen och höll alla mina tankar för mig själv. När jag så fick välsignelser så handlade de alltid om barnen och hur bra det skulle gå för dem. En av dessa välsignelser etsade sig särskilt  fast i mitt sinne. Orden som kom  till mig vid en välsignelse var ”du ska inte ensam uppfostra dina barn”. Förvirrat lyssnade jag till de ord som sagts. Jag visste ju att detta var ord från min Himmelske Fader, men jag förstod dem inte till en början. I mitt hjärta började jag fundera över orden och jag insåg att jag faktiskt inte var ensam om att uppfostra mina barn i evangeliet. I min sorg så tänkte jag inte på hur stort inflytande som organisation kyrkan har.

Som det var nu kände jag dock att mina barn var sådär lagom intresserade av kyrkan som organisation. Denna speciella välsignelse fick jag under våren. Månaderna gick och september kom. Min äldsta dotter fyllde tolv år och blev därmed också medlem i Unga Kvinnor i kyrkan som är en organisation för kvinnor mellan 12-18 år. Det var då som så mycket förändrades. Paula blev plötsligt involverad i en organisation som hon helt tog till sig i sitt hjärta. Plötsligt blev kyrkan viktig. Böner var viktigt, skriftstudier var viktigt. Jag såg till min glädje en flicka som verkligen engagerade sig i evangeliet och längtade efter att komma till templet. När Paula hade varit i templet beskrev hon för sina småsyskon hur underbart templet var. ”Love, när man är i templet kan man verkligen känna Anden.”

Idag är Paula 14 år och har börjat läsa vid kyrkans seminarium, vilket kan jämföras med Svenska Kyrkans konfirmation. Hon läser idogt alla sina läxor och går två gånger i veckan till seminariet som hon älskar. När det är hemafton vill hon gärna leda hemaftonlektionen och delar då med sig till sina småsyskon sådant som hon har lärt sig på seminariet. Hon låter dem även se på seminarieteve.

Jag känner en sådan glädje över Paula och det föredöme hon är för sina småsyskon. Den otillräcklighet som jag har känt över att uppfostra mina barn ensam i evangeliet har bytts till glädje och förvissning om att för människor är saker omöjliga, men för Gud är allting möjligt. Jag är inte ensam om att uppfostra mina barn.