Utanför gemenskapen, men vill in

Utanför gemenskapen, men vill in. Vad ska en person göra som känner sig utanför den kristna gemenskapen, men vill uppleva detta? Ibland när jag är ute på nätet så hittar jag sorgliga berättelser, precis som denna.

En man, han längtar efter en hustru och kristen gemenskap. Han har aldrigt varit gift och tillhört flera kyrkor och läst lite på bibelskola. Han har blivit utesluten från kyrkor och skolan, och blivit så sjuk av hela processen att han blivit förtidspensionerad.

Han skriver många vädjandebrev till kyrkorna i Stockholm, dvs de trinitarianska. Alla tvår de sina händer.

Han ber om att få förbön för två saker: (1) en hustru – längtan efter äktenskap, och (2) en kyrka – behöver kristna vänner.

Han upplever att folk bara ringer till honom och frågar om han vill hjälpa till. Aldrig annars. Han har jobbat ideellt många timmar. Han upplever att anställda pastorer och präster är stressade och saknar medkännande, och inte har tid att prata tillräckligt med honom.

Mannen håller sig till de trinitarianska kyrkorna. Jag har träffat på många andra liknande fall, både män och kvinnor, unga och gamla.

Vad skulle hända om man skickade dem till FRI (Föreningen Rädda Individen) och Hjälpkällan? Dessa arbetar med att hjälpa människor som mår dåligt pga att de varit medlem i en ”sekt” eller ”sektliknande organisation”.

Men tar de med Svenska kyrkan, Pingstkyrkorna, EFK, Svenska baptistsamfundet, Missionskyrkan, Katolska kyrkan och alla andra trinitarianska kyrkor då? Nej, nej, nej. Och varför inte då?

Det saknas grundkunskap, dvs att ingen religion ger psykiska problem. Om en person ändå mår dåligt, så beror det på något annat. Människor blir medlemmar i kyrkor av olika anledningar, och de har olika behov.

Om de kommer till en kyrka med sina behov och inte får dem fullständigt mötta, så känner sig en del lurade och svikna, medan andra söker sig vidare någon annan stans utan klagan. Varför blir det så skilda reaktioner?

Den som känner sig lurad och sviken erkänner inte sitt eget ansvar, medan den som går vidare utan klagan har tagit sitt eget ansvar.

Om personen inte egentligen tror på en kyrkas lära, men ändå trots detta vill vara med, då uppstår problem. Först och främst så börjar medlemskapet med oärlighet då man bekänner att man tror på något som man inte egentligen tror på.

Sedan uppkommer de fortsatta följderna av denna ursprungslögn. Man känner sig utanför, stressad, ångestfylld, deprimerad osv. Man förstår inte varför. Först så anstränger man sig för att passa in ändå, trots allt. Men det går ju inte i längden.

Denna ansträngning i att passa in trots att man inte egentligen tror, blir en slags självsuggession. Detta kan ske överallt i alla grupper, inte bara religiösa, oavsett om det är små grupper eller stora.

Hur upplevs före detta medlemmar som är mycket negativa? Är de ärliga så erkänner de att de gick med i en kyrka pga att de blev förtjusta eller kära i en medlem (för det är oftast så det börjar). Men oftast erkänner de inte vad de gjorde mot sig själv.

Sexuella vibbar och kärlek är starka drivkrafter till att göra saker man inte borde göra. Man går med i kyrkor och tvingar sig att tro på deras budskap, allt för att passa in. Längtan efter giftemål är jättestark hos alla. Läs mer Läs mer

Det här inlägget postades i Alla inlägg, Samfund, kyrkor och religioner, Sexualitet. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s