Man skulle ju kunna tro att saker och ting ändrat sig sedan Mormonkyrkans start år 1830, men så är icke fallet. Det blev stora rubriker i tidningar om hädelse och galna fantasier. Joseph Smith fick utstå mycket skvaller, rena lögner spreds om honom, och präster och pastorer från andra kyrkor samlade sina krafter för att stoppa den kristna väckelsen som uppstått med Smith i ledningen. Redan på den tiden var spioneri och desinformation vardagsmat, så Mormonkyrkan fick tidigt känna på den list som det omgivande samhället behandlade dem med. Mormonerna bad om hjälp då de trodde de var beskyddade av konstitutionen, men istället kom tomma löften och en pöbelhop. Som alltid så går samhället till attack mot ledarna i en religiös grupp, och räknar med att oskadliggöra dem om ledarna fängslas, deporteras eller dödas. Det är samma behandling som Romarrikets kejsare Konstantin och hans efterföljare hade. Osmakligt och fruktansvärt tycker jag. Jag märker att det är lika dant nuförtiden. Om man säger som så…jag lider inte av att folk utanför kyrkan vet om det som är heligt för oss (och märk väl, jag skrev helig och inte hemlig). Det blir mindre risk för avhopp då, för det finns ingenting ”smaskigt” att avslöja längre. Det är skönare att veta att ens vänner är verkliga vänner, än att man ska gå och undra om vem som hoppar av nästa gång. Fast visst…en del vill ju göra karriär och öppna mottagning som rådgivare och konsult, och då är det ju behändigt att ha varit mormon. Jaja, folk vill göra pengar av allt heligt. Läs mer