Liknelsen om min äldre broder

Det var underbart och vackert och tufft allt på en och samma gång. Mor och far var där och alla mina bröder och systrar(vi hade en stor familj). Där var gröna skogar, blå sjöar och stora gröna trädgårdar att leka i. Innan vi började skolan satte Mor och Far oss på sina knän och lärde oss hur vi skulle räkna matte, historia och läsa och skriva. Far kallade det att förbereda sig för framtiden så vi kunde växa upp och bli lika honom. Ibland satte Far de äldre barnen att lära de yngre.

Jag minns speciellt min äldre bror. Han var verkligen toppen och verkade veta allt. Jag kunde jobba på ett problem och han kunde komma över och lägga armen om mig och hjälpa mig. Jag lärde mig verkligen så mycket av honom. Hemma var ett underbart ställe. Där fanns så mycket kärlek att du kunde smaka och känna det överallt. Om jag hade ett problem kunde jag springa till pappa och han satte mig i sitt knä. Vi pratade och pratade och han höll mig i sina armar och jag visste att allt skulle ordna sig.

När jag började skolan hjälpte mig min äldre bror, som redan hade gått ut skolan, mer än någonsin. Jag fann att om jag följde hans råd blev allt okej. Han sade att pappa var den som hade hjälpt honom och han gjorde det samma för oss. Slutligen klarade jag mig igenom skolan med ganska bra betyg antar jag. Jag ville vidareutbilda mig och för att kunna göra det var jag tvungen att resa iväg till ett främmande land för att studera på högre nivå.

Efter många farväl från min mamma och pappa och bröder och systrar åkte jag iväg och började mitt liv i ett annat land. Tiden gick medan jag jobbade på mina studier. Det är inte nödvändigt att förklara att det inte var som hemma och saker och ting gick inte riktigt så bra för mig. Med några av de främmande seder och sätt blev jag förvirrad och vilse. Landets lagar var konstiga och folk gjorde saker annorlunda än hemma. Saker och ting började gå fel för mig. Jag antar att det var mitt eget fel för jag gjorde några saker som jag verkligen inte skulle ha gjort och hamnade i trubbel. Saker gick från dåligt till sämre.

Innan jag hade insett vad det var som hände och vart jag var på väg satt jag i fängelse, undrande hur jag hade hamnat där. Jag var verkligen nere för den här gången hade jag verkligen ställt till det. Jag visste att jag riskerade att få sitta i fängelse resten av mitt liv pga de saker jag gjort. Det som plågade mig mest var minnet av mitt hem, tanken på mamma och pappa och resten av familjen och alla underbara stunder vi hade haft tillsammans gjorde så ont och så djupt. De var så långt borta. Jag skulle aldrig kunna träffa dem igen och jag skulle aldrig kunna tala om för dem hur mycket jag älskade och saknade dem.

Jag var så ensam och tanken att jag skulle få vara ensam för evigt gjorde mig ledsen och bitter. Rättegången var enkel. Den hölls i en stor teater likt en av de gamla grekiska teatrarna. Rummet var fyllt av människor, ända till den bakersta raden och upp till toppen. Rummet sluttade neråt mot skrivbordet där domaren och hans assistent satt. Assistenten satt på den ena sidan och jag stod, fastkedjad, på den andra sidan.

Det gick mycket fort. Det fanns ingen anledning till ett försvar, jag var skyldig till de brott jag begått. Jag visste det och alla andra visste det också. När de fortsatt med rättegången kunde jag bara stå där i skam med mitt huvud böjt när de gick igenom de olika förslagen. Vid slutet av rättegången stod assistenten upp och läste de sista yttrandena. Vår lag föreskriver att den här personen, han pekade på mig, pga hans många brott måste lida sitt straff. Vår lag som är en nådens lag säger att även om en man är skyldig till många brott, kan undfly straff om någon lider straffet för honom. Detta är vår lag. Finns det någon som vill lida straffet för denna man? Orden ekade genom gångarna.

Jag visste att ingen skulle stå upp för mig. Jag var ensam och skyldig. Tystnad rådde. Ingen rörde sig och inte ett ord yttrades. När assistenten var på väg att förkunna min dom reste sig en ensam figur från bak i rummet. Alla vände sig och stirrade och undrade för ingen kände honom. Han var en främling för oss alla. Snälle man sade domaren, denne man är skyldig till många brott. För att han skall kunna gå fri måste någon betala med sitt liv. Tyst vände sig främlingen och kom gående ner för gången. Jag undrade vem det var som kunde stå upp för mig? Vem kunde ge sitt liv för mitt ovärdiga liv?

När han kom närmare tittade jag in i hans ansikte och jag visste. Det var min äldre bror. Innan jag kunde röra mig höll han mig i sina armar. Allt brast inom mig och jag grät. Kan du tänka dig att göra detta för mig? Du har allt att leva för och jag skall dö i skam. ” Därför, sade han när han drog mig närmre sig, därför att jag älskar dig. Din Far älskar dig och han vill att du kommer hem. Detta är varför han har sänt mig”. Jag grät. Inga ord kan beskriva vad som fanns i mitt hjärta. Då blir det så, sade domaren.

När de ledde bort honom skrek jag högt men han svarade med endast två ord – fråga Far. De ledde honom till en kulle utanför staden som hette Golgata. Från gallren i mitt fönster kunde jag se hur de placerade spikarna i hans händer och fötter. Jag kunde höra varje duns av hammaren när den bokstavligen slet sönder själen. Jag sjönk ner på golvet när de reste upp honom på korset och korsfäste honom i solnedgången. Mitt liv var i spillror. Delarna var spridda och förlorade. Vad kunde jag göra? Var kunde jag börja? Och sedan kom jag ihåg hans sista ord – fråga Far.

Jag hade inte skrivit hem på många år men jag visste att jag måste göra det nu. Jag började skriva, först varje månad och sedan dagligen. Be om hans råd och sedan följde jag dem exemplariskt. Han svek mig aldrig! Till slut längtade jag till den dagen då jag kunde återvända hem igen och vara i min pappas armar. Dagen närmade sig tills den slutligen kom. Jag kunde lämna mitt främmande land som en fri man. Det kändes som en evighet innan planet landade. Jag kunde knappast vänta tills jag fick träffa min mamma och pappa igen och berätta för dem att min äldre bror inte hade dött i onödan.

Planet landade och dörren öppnades. Där var de! Min mamma och pappa och alla mina bröder och systrar. Jag skrek av glädje närjag rusade in i deras öppna armar. När de samlades omkring mig var allt jag kunde säga, Far jag är tillbaka, jag är hemma! Efter ett tag återfick jag kontrollen och sade, Far jag är tillbaka därför att han dog för mig. Jag önskar att jag kunde få träffa honom och tacka honom och tala om för honom hur mycket jag älskar honom och låta honom på veta att han inte dog i onödan. Ja, jag vet min son. Folksamlingen skingrades och där var han. Jag föll ner vid hans fötter och badade dem med mina tårar. Han reste mig upp och kramade mig. Allt jag kunde göra var att gråta. Jag var hemma!!!!!

Det här inlägget postades i Alla inlägg, Tänkvärda ord och berättelser. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s