In hoc signo vinces

drakeEn av våra tidigare profeter i kyrkan, president Hinckley, fick en gång frågan av en protestantisk präst varför vi i vår kyrka inte använder korset som symbol för vår tro. Han svarade att ”för oss, är korset symbol för den döende Kristus, medan vårt budskap är  den levande Kristus. När Hinckley blev tillfrågad om vilka symboler som vi använder så svarade han att ”vårt folks levnadssätt måste få vara det enda meningsfulla uttrycket för vår tro och därför symbolen för vår tillbedjan.” (källa: ”The Symbol of Christ,” New Era, Apr. 1990 s. 4)

Idag läste jag en artikel skriven av  Göran Rosenberg. Han skriver om korset och vad det har symboliserat i historien. Det han inte nämner är att det var Konstantin den store som gjorde korset till sin symbol vid ett krigsslag år 312 e. Kr. Han tillskrivs att i en dröm fått uppenbarat synen av ett kors och fått höra orden In hoc signo vinces – i detta tecken skall du segra.

Korset har sina blodiga epitet, även efter Kristi död och uppståndelse. Göran Rosenberg varnar för den anti-islamism som en del kristna för i sitt stöd för världens kristna. I sin artikel  uttrycker Rosenberg sina farhågor över den ökade polariseringen grupper emellan.

”Kampanjen ”Mitt kors” påstås markera mot förföljelse, men riskerar att ställa grupper emot varandra.
Göran Rosenberg varnar för bilden av ett religionskrig mellan hatets islam och barmhärtighetens kristendom.” (Expressen 160815. Vems kors bär du?)

 

Åter igen blir jag påmind om ett tal av vår tidigare profet Hinckley. Att följa Kristus innebär att vi närmar oss våra medmänniskor med kärlek, även de som har en annan tro än vi.

”Vi är ett krigslystet folk, som lätt distanserar oss från vår uppgift att förbereda för Herrens ankomst. När fienden uppstår lägger vi oändliga resurser på att tillverka gudar av sten och stål – skepp, plan, missiler, fästningar – och blir beroende av dessa för vårt skydd och vår befrielse. När vi hotas blir vi anti – fiende istället för pro – Guds rike; vi tränar en man i krigskonsten och kallar honom för patriot, Satans förfalsking av sann patriotism, där Frälsarens lära perverteras.

 ”Jag säger er: Älska era fiender och be för dem som förföljer er. 45 Då är ni er himmelske Fars barn, för han låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga.
” (Matt: 44-45) ” (First presidency message: The false gods we worship.)

Publicerat i Alla inlägg, Islam, kyrkor och religioner, Samfund, kyrkor och religioner, Samhällsfrågor | Lämna en kommentar

Jo, mormoner får bära kors, men tron på Jesus Kristus är det viktiga

Mitt korsMan brukar inte förknippa mormoner med kors, eller hur? En del medlemmar tror till och med att det är förbjudet att bära kors. Mormonkyrkan har inte riktigt en tradition av att ha kors på väggarna i kyrkolokalen och att medlemmar bär ett kors runt halsen.

Nyblivna medlemmar som kommer med kors på sig till kyrkan kan få höra av en och annan medlem att ”vi använder inte kors för det är det han dog på”, och ”om din vän blir skjuten vill du inte ha en pistol runt halsen”. Det verkar som att en del medlemmar tror att kristna som bär ett kors runt halsen tänker på Jesu död och att de är fixerade vid hans död. Men det är ju inte så. De tänker på att Jesus är uppstånden och lever idag, och att han är deras Herre och Frälsare.

En del medlemmar blir då osäkra och tar av sig korset, trots att de vill bära det runt halsen. Man vill inte stöta sig med någon, eller hur?

Hur är det då egentligen? Får man inte ha ett kors runt halsen? Får man en tillsägelse av biskopen kanske? Kan man bli utesluten ur kyrkan för det? Nej, nej och åter nej. Det är vanliga medlemmar som kan få för sig att komma fram och säga till om korset. Grupptryck? Ja, kanske ett försök till det.

Medlemmarna i kyrkan vet om att Mormonkyrkans kaplaner (LDS Chaplains) har kors på sina kragsnibbar. Kaplaner har kors på sig, oavsett om de är militära fältpräster eller civila.

LDS Chaplains

Två militära LDS Chaplains på väg till Generalkonferensen hösten 2015. http://www.mormonnewsroom.org/article/mormonism-pictures-reflections-general-conference-fall-2015

En del medlemmar undrar nog varför. Varför får de, men inte alla andra? Låt mig få reda ut det hela ordentligt. För en mormon är den personliga tron på vår Herre Jesus Kristus det allra viktigaste och centrala, och man ska inte ha yttre symboler till sin hjälp för att kunna tro. Tron måste komma inifrån ens eget inre.

Kaplaner vet att korset och Bibeln är de två saker som kristna har tillsammans och som identifierar kristna med varandra. De är brobyggare mellan olika kristna, och gör att man möter den andre som en vän istället för med misstänksamhet. Det är de första 15 sekunderna som är avgörande när man möter en person som är avgörande för resten av livet. Man får aldrig en andra chans, och man kan aldrig korrigera det med många vackra ord efteråt. Nu när forskningen säger det så är det ju bäst att acceptera det, eller hur?

Och ibland så behövs korset för att kunna tala utan ord, sk ordlös mission. Man går till affären, strosar på stan, åker buss, jobbar, går i skolan osv. Man möter människor som man inte talar med, men som ser oss i kanske någon eller några sekunder bara. Dessa ordlösa möten påverkar om tillräckligt många personer gör det, eller om man träffar en och samma person tillräckligt många gånger. Deras tankar sätts igång, ett litet frö. Utan det fröet så går det inte ens att börja att prata med dem, för de är inte intresserade alls då.

Ett visdomsord på vägen. Klok är den mormon som använder samma kristna sociala koder som alla andra kristna, då upplevs han som en kristen vän. Då accepterar man att man inte håller med om allt teologiskt, och man letar inte efter fel och brister. För så gör man inte mot vänner. Oklok är den mormon som gör tvärt om. De första 15 sekunderna avgör hur det är. Han möts med misstänksamhet och med automatik så letar man fel och brister och man är kritisk, för det är ju inte en kristen broder/syster. För en kristen broder kommer med ett kors och en Bibel.

Det är inte bara mormoner som för det mesta inte bär kors, utan det har även blivit vanligare bland andra kristna också. Men, nu ska det bli ändring på det. Kristna har historiskt sett alltid tagit fram korset synligt då det är orostider och krig. De tatuerar kors på sig, eller bär ett kors runt halsen osv. Sen så kommer korsen upp lite här och där, på väggar och annat. Man låter fantasin flöda. Man gör det för att man identifierar sig med alla kristna i världen som förföljs för sin tros skull.

Nu har det startats en facebookgrupp. Gå gärna med i den. Ju fler kristna desto bättre.

https://www.facebook.com/groups/1746487298941396/

+ Mitt Kors ‪#‎mittkors‬ vill ta ställning för världens förföljda kristna genom att öppet och med stolthet bära korset runt halsen i vår vardag.

+ Korset är hoppets, kärlekens och nådens tecken, ett tyst motstånd mot mörker och våld.

+ Om du inte redan bär ett kors, plocka fram korset som ligger i byrålådan – eller gå och köp ett! Ta sedan en bild av dig själv med korset runt halsen, posta här på sidan och tagga med #mittkors

Det är vår önskan att alla medlemmar själva ska ha gjort valet att bli medlemmar i Mitt Kors #mittkors ‪#‎mycross‬ . Vi tar därför inte in personer som föreslagits av andra gruppmedlemmar, vi accepterar endast ansökningar som görs av personerna själva.

Fortsätt gärna att föreslå vänner att gå med men be dem själva ansöka om inträde i gruppen!

The group My Cross takes a stand for persecuted Christians by openly and proudly wearing the cross in our everyday lives. Take a photo of yourself wearing your cross and post it here with hashtag #mycross

Bakom initiativet Mitt Kors står Kristen Opinions redaktion – Johanna Andersson, Annika Borg och Helena Edlund

https://kristenopinion.wordpress.com/2016/07/30/mittkors/

 

Publicerat i Alla inlägg, Ekumenik, Mormoner är kristna, Samhällsfrågor, Teologi | Lämna en kommentar

Vill du verkligen veta – pröva Herren!

13882216_666151766872776_4591694209152258309_n(3)

Ståle Bryde

När jag läste en kurs i vetenskapsteori för flera år sedan så fick jag stiftat bekantskap med Ignaz Semmelweis öde. Han var läkaren som i mitten av 1800-talet kom på att den höga dödligheten bland kvinnor som födde barn på sjukhuset berodde på att läkarna inte hade tvättat händerna då de först hade arbetat med lik, innan de gick över för att ta hand om barnaföderskorna. Barnadödligheten var hög och Semmelweis kunde genom att pröva sin teori sänka barnadödligheten från drygt 13% ner till 0,85%. Tyvärr så levde Semmelweis i en tid då man filosoferade fram sanningar istället för att acceptera ett mer hypotetisk-deduktivt förhållningssätt och Ignaz upptäckter togs inte på allvar. Inom vetenskapen fanns heller ännu inte kunskap om förekomsten av bakterier.  Semmelweis själv slutade sina dagar på mentalsjukhus endast 47 år gammal.

Hur många av oss är det inte som fortfarande idag väljer att filosofera över saker istället för att pröva? Du kan filosofera över religion, inget fel med det, men om du blir uppmanad att pröva Herren, vad är det som håller dig tillbaka om du nu verkligen vill veta?

En person som valde att till slut pröva Herren var Ståle Bryde. Varje medlems omvändelsehistoria är unik, men gemensamt för de flesta är att de valde att pröva Herren.

Som Kristen (Mormon), nej inte månggifte , lever man efter höga andliga lagar för att försöka hålla kvar fötterna på stigen. Nedanstående är berättelsen hur mitt liv förändrades dramatiskt vid 21-22 års ålder, dramatiskt till något väldigt vackert och harmoniskt i mitt stökiga och destruktiva liv.

Så där stod jag då i livet, 21 år, en finnig intellektuell filosof med silvertunga och smak för alla diskussioner kring djupare ämnen på min praktik på Billingen Plaza i Skövde där jag träffade en likasinnad andlig person som berättade att han var Mormon. Jag tänkte på några svartklädda 1800-tals snubbar med grova skägg, stora hästar och kärvar i nävarna, vilket var min felaktiga bild. Nej, Mormonerna hade jag aldrig hört talas om men jag var inte fördomsfull så jag hade inga som helst baktankar kring någon grupp av människor överhuvudtaget. Han blev snart en nära vän. Vi hade mycket roligt tillsammans och hade festande, fiske, musik och andlighet som en bas av intressen tillsammans. Jukka som han heter, berättade snart att han då inte levde helt enligt sin tro, Mormonerna har nämligen ett visdomsord som innebär att man varken dricker alkohol, kaffe, vanligt te, röker, snusar eller nyttjar någon form av av drog. Min vän här hade en fot i sitt gamla liv och en i evangeliet och förde sin egen privata kamp mig helt ovetandes.
Diskussioner kring sanning skulle snart visa sig vara av den tyngre digniteten likaså. En kvalité som jag alltid känt tid efter annan är förmågan att känna igen sanningen. För mig är det som att en mening kan stå ut i en textrad jag läser eller hör, jag ser den klart, sinnet smakar på den och jag känner att det är sant. Likadant var det med våra diskussioner. Jag insåg att det mesta som han pratade om var ren och klar sanning. Vi förde diskussioner över perioden av något år. Jag hade ibland frågor han inte kunde svara på men kom då tillbaks med svar ifrån kyrkan vilket besvarade min fråga. Han ville tidigt i vår vänskap ge mig Mormons Bok, jag sade bestämt nej, jag var helt enkelt inte intresserad av kyrklig verksamhet. Han undrade om jag inte skulle med till kyrkan på söndagen, hehe, hellre hade jag nog gått och städat, jag var definitivt inte intresserad av att sitta i bänkraderna och lyssna på nån präst, nej jag hade andra planer. Jag skulle nog helst av allt vilja bli rockstjärna hade jag fått för mig. Livet hade lite andra planer för mig skulle det snart visa sig.

Vi skiljdes ifrån varandra ett tag och träffades nåt halvår eller år senare. Vi blev goda vänner igen och efter ett tag var jag mogen att försöka mig på att läsa Mormons Bok, han hade många gånger berättat att Gud hade gett människan ett löfte, att den som ville ge boken en chans och fråga Gud om den var sann skulle få reda på detta genom den Helige Andens kraft. Bibeln hade jag ju läst lite i. Jag tänkte att det kan ju vara värt att prova om det stämmer. Dessutom hade han berättat att om man var villig att offra någat av sin egen vilja inför Gud skulle Gud närma sig den människan, det visste jag var sant, jag kände det i varje fiber. Jag beslöt mig för att pröva boken.
Jag beslöt mig för att sluta dricka alkohol, sluta dricka kaffe, sluta röka och börja be kontinuerligt och läsa Mormons Bok. Planen var också under denna veckan att be och fråga Gud om den här boken verkligen var av honom, dvs. Guds ord.

Så en måndag startade jag. Jag gick ner på mina knän på onsdagen i den vecka som jag påbörjat ett nytt liv. Inga cigaretter, inget kaffe, ingen alkohol på hela veckan, jag bad och läste Mormons Bok kontinuerligt. Jag gick ner på knä helt själv i min gamla etta på Havstenavägen 10, bad till Gud och jag frågade, är det här verkligen din bok? Är den här boken av Gud?
Jag fick en annorlunda känsla i mitt bröst, det kändes som någon spelade på mitt hjärtas strängar, en känsla av smärtfri eld, jag det låter kanske löjligt men jag vet inte hur jag annars skall berätta om det. Det var en känsla jag inte kunde identifiera. Det höll på på bara nån sekund men jag blev rädd, jag missförstod känslan och tyckte inte jag hade fått något svar.
”Har du fått något svar,” frågade min kompis, ”nej,” sa jag, ”fråga igen,” sade han. Jag gick ner på knä igen två dagar senare, på fredagen, under hela denna tid hade jag inte tagit upp varken alkohol, rökning eller kaffe och kontinuerligt bett och läst i boken. Jag frågade Gud i bön om Mormons bok verkligen var hans bok? ”Är det din bok? Är detta verkligen av Gud? Är det Guds ord frågade jag?” Samma känsla som första gången återkom till mig. Någon slags trappa eller strängar i eld som någon spelade på i mitt inre.
Återigen blev jag rädd. Jag var inte säker på att jag hade fått något svar.
Första gången jag träffade missionärerna var på lördagen i samma vecka. Min vän hade kommit med idén att vi kunde avstå mat och dryck och fasta en liten stund för att offra av sin vilja att betyga för Gud att vi ville att jag skulle få veta om Mormons bok var sann. Jag var beredd att köra på det eftersom jag ändå var igång med att offra mig på en hel rad andra punkter. När jag så en liten bit in i samtalet sitter och samtalar med missionärerna kommer vi till biten där de berättar hur den Helige Anden kan kännas i kroppen blir jag fullständigt medveten om att jag har besök i min kropp av en individ. Denna individ visar mig bilder när jag tidigare i veckan ber och talar om för mig att jag givits vittnesbörd. Han talade till mig och visade mig att han givit mig svar, jag kände närvaron av någonting mer finstämt och kärleksfullt, ett väsen av frid i min kropp. Jag var fullständigt övertygad om att detta var ett vittnesbörd om Mormons Bok. Så fullständigt övertygad av Gud själv att jag helt plötsligt utbrast, ”jag vet att mormons Bok är sann.” De häpnade fullständigt. ”Jag vet att Mormons Bok är Guds ord,” sa jag. Jag var tvungen att berätta det för dem för Gud hade övertygat mig, jag kände hans närvaro i mig och han medvetandegjorde mig i mitt inre om hans existens och närvaro, hur han använde min hjärna och talade till mitt hjärta för att vittna för mig att Mormons Bok är Guds ord och att det är på det här sättet som du fått vittnesbördet. Tre ggr, vittnade Gud och det var först när vi bett och fastat som han medvetandegjorde mig om hans närvaro. Han var i min kropp och talade till mig. Det var tre andliga vittnesbörd. Från Ande till ande. Jag hade fått ett mycket starkt och direkt vittnesbörd ifrån Gud själv.
Det var en känsla av absolut frid och lycka, fullständig harmoni och glädje, jag kände mig lugnare än jag gjort på många, många år. Total frid och harmoni. Där och då, förändrades mitt liv till det bättre för alltid. Gud startade nu att pånyttföda mig.
Känslan av den Helige Andens närvaro var bara i sin första fas, jag tog ett beslut om att döpa mig direkt nästa söndag. Den Helige Andens existens blev större i mig, jag kunde knappt prata eller förmå mig att göra något annat, jag hade blivit medveten om Guds närvaro, han hade lyssnat och svarat varje gång men med mitt fortsatta sökande och offer hade han besökt mig med stor kraft. Jag hade visat honom att jag var beredd att offra av min personiga vilja för att få reda på sanningen. Jag hade visat Gud stor tro. Jag hade gått långt för att få få chansen att få reda på sanningen.
Jag fick ett vittnesbörd av mycket stora mått, jag trodde ingenting, jag visste det, jag hade fullständig kunskap om att det var möjligt att få veta av Gud själv att Mormons bok är hans ord. Gud hade själv besökt mig och förklarat det personligen genom sin Ande, Ande till ande, mycket kraftfullt.
Jag visste det inte då men detta var bara början på de kunskaper Gud skulle ge mig, han hade precis börjat att medvetandegöra mig och han hade en personlig plan för mitt liv. Han hade använt min kropp som sitt eget tempel. Templet han nyss hade rengjort. Han öppnade dörren och jag steg in, söndagen den 14 oktober 1990 döpte jag mig till Kristus. I Jesu Kristi Kyrka av sista dagars heliga i Jönköpings kapell.

 

 

Publicerat i Alla inlägg, Filosofiska tankar, Forskning och vetenskap, Tänkvärda ord och berättelser, Vittnesbörd | Lämna en kommentar

Kyrkans policy om samkönade äktenskap.

apostatDet har väl inte undgått någon – kyrkans nya policy om samkönade äktenskap som tillkännagavs i november 2015.

Diskussionerna har gått heta, medlemmar har gått ur kyrkan, rykten har gått om ökat antal självmord bland homosexuella ungdomar i Utah….

Ärligt talat så har jag dragit mig för att kommentera policyn. Jag har inte förstått den, men jag försöker förstå. En nära vän till mig valde i våras att lämna kyrkan på grund av policyn.

I november kom alltså en policy från kyrkan som klargjorde att samkönade äktenskap var att betrakta som avfall från kyrkan.Barn till personer som levde i samkönade relationer skulle inte heller få motta barnvälsignelsen eller dop. Samma förhållningssätt tillämpas på personer som lever i polygami. När barnen är vuxna och inte längre bor hos sina föräldrar kan barnet välja att ansluta sig till kyrkan förutsatt att barnet tar avstånd från sina föräldrars levnadssätt.

Kritiken lät inte vänta på sig. Antalet självmord bland homosexuella påstods ha ökat lavinartad. I själva verket kunde inte Utah Department of Health se någon signifikant ökning av antalet självmord sedan den nya policyn offentliggjordes.

“We monitor the numbers [of youth suicides] very closely. We review them every month,” says Teresa Brechlin, who works in the department’s violence- and injury-prevention program. “If we had seen such a huge spike, we would have been investigating it.”

Had there been any mention of the LDS Church’s policy on gays, her department “would have noted that,” Brechlin adds. “We have not seen that at all.” (Källa: Salt Lake Tribune 160129. Peggy Fletcher Stack: Suicide fears, if not actual suicides, rise in wake of Mormon same-sex policy. )

Att HBTQ-ungdomar har en stor självmordsbenägenhet är inte unikt för Utah. Även i ett sekulärt land som Sverige är antalet självmord i denna grupp hög. (Källa: DN. 090727. Självmordsförsök vanligt bland unga homosexuella.)

För dem som hade hoppats på att kyrkan skulle acceptera samkönade äktenskap är naturligtvis policyn ett stort bakslag. Det var emellertid inte oväntat. I likhet med de flesta kristna kyrkor runt om i världen betraktas äktenskap som ett heligt förbund mellan en man och en kvinna. I vår kyrka blir detta ännu mer påtagligt eftersom vi tror på eviga äktenskap där familjer binds samman i släktled.

Att betraktas som apostat låter naturligtvis inte roligt, men det har inte samma innebörd i vår kyrka som i medeltidens katolska kyrka där apostater jagades, torterades och dödades. (Källa: Wikipedia: Apostat)  Definitionen av apostat i kyrkan refererar till medlemmar i kyrkan som

1. Upprepat agerar tydligt, öppet och medvetet offentligt i opposition till kyrkan eller dess ledare. 2. Fortsätter med att lära ut något som varande kyrkans doktriner, vilket inte är kyrkans doktriner efter att det har blivit tillrättavisade av sina biskopar eller en högre auktoritet i kyrkan. 3. Fortsätter med att följa avfälliga sekters läror (såsom de som förespråkar månggifte) efter att ha blivit tillrättavisade av sina biskopar eller en högre auktoritet i kyrkan. 4. Lever i ett samkönat äktenskap. 5. Ansluter sig formellt till en annan kyrka och förespråkar dess läror.

 Min väninna, som tydligen uppfattade begreppet apostat som ett avgrundsord, reagerade på att mord inte fanns under definitionen av apostat, men att samkönade äktenskap fanns med. Mord är egentligen inte avfall, i bemärkelsen att man följer fel lära, utan där handlar det om att man begår en ondskefull handling. Avfall handlar mer om att man helt enkelt inte följer de doktriner som samfundet lär ut. Om jag skulle vara praktiserande jude t ex och plötsligt skulle tro på Jesus som Messias, så skulle jag förmodligen betraktas som apostat. Inte för att det är syndigt, utan för att det inte överensstämmer med judars syn på Jesus från Nazaret. 

För mig är alltså inte definitionen av samkönat äktenskap som avfall ett stort problem. Både månggifte och samkönade äktenskap är något som helt enkelt inte ingår i vår kyrkas doktriner. Desto svårare har jag för att barn till samkönade par inte får bli medlemmar i kyrkan. Rent praktiskt så undrar jag förstås över hur många och varför samkönade par skulle vara intresserade av att deras barn skulle bli medlem i kyrkan. Svaret är naturligtvis att kyrkan i USA är att jämföra med medlemskapet i Svenska Kyrkan i Sverige. Man behöver inte tro för att vara med, utan den sociala gemenskapen och släkttraditioner gör att man går i kyrkan. Det man tycks vara rädd för i kyrkan är att barn också används som slagträ för att föräldrar med en politisk agenda ska få igenom sina krav.

Tidigare hade jag en facebookvän vid namn Gina Colvin. Hon är feminist, HBTQ-förespråkare och allmänt kritisk till kyrkan. Anledningen till att jag tog bort henne som facebookvän var att hon kritiserade kyrkan för att de så lättvindigt lät unga män bli prästadömsbärare i kyrkan. Hon visade glatt upp bilder på sin piprökande tolvårige son som trots sin rökning tilläts bli prästadömsbärare. Det var då jag fick nog och skrev en kommentar om att jag hoppades att socialtjänst skulle besöka henne. Oavsett om man är religiös eller inte så tror jag att vi alla kan vara överens om att man inte låter sina minderåriga barn röka. För Gina var hennes son ett redskap hon använde i sin kamp, en kamp där sonen fick offras på aktivismens altare.

Mina tankar går till den vise Salomo som avgjorde en tvist mellan två prostituerade kvinnor som kämpade om samme son. När Salomo uttryckte att han skulle låta hugga barnet i två delar så att varje kvinna fick ett halvt barn var, så var det barnets mor som ropade att hon hellre avstod barnet än att det skulle dö. (1 Kung.3:16-28)

Älskar man så avstår man hellre än att skapa lidande. I en situation där ett barn skulle tvingas välja mellan sin lojalitet mot sina föräldrar och kyrkan så väljer kyrkan att ta ett steg tillbaka. Barnet ska växa upp hos sina föräldrar, utan att konfronteras med att föräldrarna på något sätt lever fel. När barnet är vuxet och kan skilja på sak och person kan också barnet välja att älska sina föräldrar villkorslöst och samtidigt anse att det är kyrkans livsstil som är den rätta.
 

 

 

 

 

 

 

 

Publicerat i Alla inlägg, Äktenskapet, Familjen, Frälsning, Kvinna/feminism, Livet som mormon, Sexualitet | 2 kommentarer

Dina misslyckanden får dig att utvecklas.

oprah

Som en del av er vet så skriver jag dikter. De flesta dikter hamnar i soporna, men några har jag sparat. En av dem handlar om den meningsfullhet som jag känner över allting som sker i mitt liv. Denna inställning har räddat mig många gånger eftersom jag inte förtvivlar helt när svårigheterna hopar sig, utan jag istället kan se hur svårigheter är en del av det liv som jag måste gå igenom för att utvecklas och förbereda mig inför evigt liv.

Det finns en mening med allt som sker
Med varje löv som faller ner
Med varje storm som sveper bort
Den sista känslan av allt hopp
Med snön som vilar mjuk och len
Med solens strålar och dess sken
Med liv som spirar, sjuder, gror
Med gröna löven som ett flor
Med gula löv och röda löv
Med bruna löv och döda löv
Det finns en mening med allt som sker
Med varje löv som faller ner.

Det är befriande att vara medlem i Jesu Kristi Kyrka. Många andra kristna kyrkor fördömer vishetsgurus som de inte betraktar som kristna. Oprah Winfrey  hör till en av dessa som kritiseras, då hon inte har en helt rumsren, kristen tro. Som mormon behöver jag inte bekymra mig om detta eftersom vi i vår kyrka kan plocka åt oss vishet från vilken trosinriktning som helst med motiveringen att det finns sanning överallt. Nyligen fick jag ta del av ett youtube-klipp där Oprah betonar hur meningsfullt allt är som sker i ens liv och där det som vi betraktar som prövningar och misslyckanden kanske inte är det, eftersom dessa erfarenheter får oss att växa som människor. Det här är ett sätt att tänka som mer och mer börjar implementeras även i mitt sinne. Jag har själv råkat ut för så många märkliga prövningar att jag känner att det måste finnas en viss mening med dessa. Det är helt enkelt så att jag måste lära mig något av mina prövningar, omvärdera vad som är viktigt i livet, bli mer tacksam för det jag har och bestämma mig för att inte gräva ner mig och oroa mig, utan finna glädje i vadhelst jag stöter på i livet. Jag kan välja lycka och glädje och jag kan välja att inte gräva ner mig i de prövningar som jag möter, utan istället avfjärma mig från dem och konstatera att jag inte kan göra mer än mitt bästa – och vara nöjd med detta. Åldern gör också mycket till. Jag har gått igenom så många provningar i mitt liv, känt ångest, rädsla och otillräcklighet. Men livet har gått vidare, problem har löst sig, sorger har omvandlats till saknad och tacksamhet och livet har gått vidare in på nya spår.

Publicerat i Alla inlägg, Tänkvärda ord och berättelser, Uppmuntran och tröst | Lämna en kommentar

Surviving Hitler: The unlikely true story of an SS solider and a jewish woman.

surviving.jpg

Agnes och Gustav Palm.

För en tid sedan läste jag äntligen ut Håkan Palms biografi över sina föräldrars liv: Surviving Hitler: The unlikely true story of an SS solider and a jewish woman.

Boken fick jag av en annan medlem i min församling och jag vet att många medlemmar i kyrkan har läst den. För den som ännu inte har läst denna biografi kan jag bara uppmana: Läs den!

Personligen känner jag min närmast ovärdig att försöka mig på att recensera denna bok, men jag vill ändå dela med mig av några tankar som boken gav mig.

Som flera av er vet så lever Håkan Palm i likhet med många andra medlemmar i vår kyrka med en judisk identitet. Hans mamma Agnes överlevde Auschwitz och kom till Sverige med de vita bussarna 1945. Här träffade hon Håkans pappa Gustav som hade varit SS soldat och kämpat mot Ryssarna för att försvara Finland. Efter deras giftermål mötte de missionärerna i Jesu Kristi Kyrka, tog emot evangeliet och blev medlemmar i kyrkan. De uppfostrade fem barn, varav en av dem är Håkan.

Det var en speciell känsla att läsa denna bok. Boken är en biografi. När man läser boken kan man inte lägga ifrån sig den och i likhet med läsningen av en roman tänka att det som står skrivet egentligen inte har hänt. Berättarna i boken, Agnes och Gustav, beskriver växelvis sitt liv från uppväxten och fram till efterkrigstiden. Det är en skakande läsning. Till skillnad från många romaner som ger svulstiga beskrivningar för att skapa effekter så utmärks beskrivningarna i denna bok av en naken realistisk enkelhet som gör att man på något sätt helt identifierar sig med berättarjaget.

Det finns flera starka scener i boken. En av dem är när Agnes beskriver resan tillsammans med föräldrarna till Auschwitz. Agnes sover i tåget och blir väckt av sin pappa som med låg röst talar om för henne att han vill ge Agnes en patriarkalisk välsignelse. Agnes hör flera av medpassagerarna som på hebreiska mumlar välsignelser när de har lagt sina händer på sina familjemedlemmars huvuden. Agnes pappa lägger sina händer på Agnes huvud och talar i välsignelsen om att han och Agnes mamma snart kommer att dödas och  möta Gud, men att de inte kommer  att lida. Han säger vidare i välsignelsen att Agnes liv däremot kommer att bli besparat. Agnes upplever en stor frid genom denna välsignelse som följer henne genom åren i förintelselägren. Genom rena underverk blir hennes liv gång på gång besparat.

Gustavs upplevelser i kriget gör att han mer och mer börjar tvivla över tanken på en uppdelning av människor där vissa är mer värda än andra. Han har hört rykten om förintelseläger, men tror i det längsta att det handlar om propaganda från motståndarsidan. Vid ett tillfälle väljer Gustav att frångå sin plikt att rapportera några bönder som gömmer undan mat för att klara sina liv. Han berättar att hans beslut känns som början på att aktivt välja godhet istället för likgiltighet och ondska.

Ett genomgående tema i boken är att livet inte är svart-vitt där tyskar är onda och judar goda. Vid ett tillfälle tröstar Agnes en av sina kvinnliga fångvaktare. Denna kvinna berättar att hon stod i begrepp att begå självmord när Agnes kommer till henne. Agnes tröstar kvinnan med att uttrycka att de båda två var oskyldiga offer i detta fruktansvärda krig, bara på olika sidor av staketet. ”Vi talade en stund om att ingen av oss kände sig som fiender och sedan diskuterade vi vad framtiden kunde ha i sitt sköte för oss.” (sid. 115) Vid ett annat tillfälle träffar Agnes på en tysk, kvinnlig civil medborgare som i förtvivlan säger till Agnes att hon inte vill att Agnes ska tro att det tyska folket stödjer det som Agnes och andra judar går igenom.

Det finns en mening som stannat kvar i mitt sinne när jag läst boken som jag känner på något sätt karaktäriserar något av det judiska. Det är när Agnes beskriver Bergen-Belsen med orden ”Dante´s Inferno måste kännas som en behaglig promenad i jämförelse med lidandet i dessa baracker.” (sid. 133) Även om människor inte gasades ihjäl i Bergen-Belsen, till skillnad mot Auschwitz, så upplever Agnes Bergen-Belsen som så mycket värre. För mig symboliserar denna mening judarnas lidande som de utstått under årtusenden och jämförelsen med Dantes klassiska verk symboliserar den bildning som är så typisk för den judiska kulturen.

När befrielsen når Bergen-Belsen hjälper Agnes till med att ge vatten till törstande medfångar. Av en händelse råkar hon trampa på en arm i ett dike. Hon tror först att mannen är död, när hon hör ett stönande. Agnes går ner på knä bredvid mannen, lyfter hans huvud och häller några droppar vatten i hans mun. På ungerska mumlar mannen ”Må Abraham, vår fader välsigna dig.” Agnes ser att mannen är döende och ropar i hans öra att de nu är befriade. Mannen nickar och svarar ”tack Gode Gud.” Han ser på Agnes och tar sitt sista andetag. Agnes sluter hans ögon så att han inte behöver stirra ut i intet i likhet med så många andra döda kroppar. (sid. 144)

Det kändes tungt att läsa boken. Den är inte fiktiv, utan en biografi. Jag känner flera av Agnes efterkommande och söndagen efter att jag läst ut boken sitter jag i samma bänkrad som en av Agnes barnbarn. Jag tittar förstulet på Agnes vackra barnbarn där hon sitter bredvid mig med sina barn och upplever en plötslig smärta vid tanken på att denna syster inte funnits om Agnes inte så mirakulöst överlevt. Det var också en känsla av smärta över den förlust mänskligheten  lidit över alla dessa människors meningslösa död.

Jag känner stor tacksamhet över att ha getts möjlighet att få läsa denna starka bok och jag är tacksam över att Agnes och Gustav delade med sig av något som måste ha varit mycket tungt för dem. Gustav var i många år tyst om sin medverkan i andra världskriget, men när president Monson offentligt hade berättat om Gustav så beslöt han sig för att bli mer öppen med sitt förflutna.

Publicerat i Alla inlägg, Filosofiska tankar, Judendom, Konstnärlig verksamhet, Kyrkans historia, Livet som mormon, Tänkvärda ord och berättelser, Uppmuntran och tröst | Lämna en kommentar

M som i underbar.

cropped-10741291_xl1.jpg

För en tid sedan så pratade jag lite med Dan, en medlem i kyrkan. Faktum är att jag ringde honom för att kolla att min tonårige son som bodde hos honom under schack-SM i Uppsala skötte sig. Både denne medlem och jag har ett barn med Aspergers syndrom, vilket gör att vi gärna delar med oss av gemensamma erfarenheter. Dan tipsade mig om en medlemsfamilj där både pappan i familjer och  flera av barnen har diagnoser. De driver en blogg där de beskriver hur det är att leva med diagnos. Eftersom det är flera medlemmar i kyrkan som har barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar så finns det även ett slutet diskussionsforum på facebook för medlemmar i Sverige som har så kallade NPF barn.

Läs gärna munderbar blogg. Det är positivt att känna till att man har en diagnos för det ger tillåtelse att värna sina gränser, skriver författaren i senaste blogginlägget. Naturligtvis är det bra att vi känner oss själva. Det gör vi bland annat genom diagnoser, genom relationer med våra medmänniskor och genom släktforskning. Framför allt är det viktigt att känna sig trygg i att Vår Himmelske Fader känner oss och älskar oss precis som den person vi är.

https://munderbar.wordpress.com/2016/07/22/diagnosen-ger-tillatelse-att-varna-sina-granser/

Publicerat i Alla inlägg, Funktionshinder, Hjälpverksamhet, Livet som mormon, Samhällsfrågor, Uppmuntran och tröst | Lämna en kommentar